Leksandsbloggen

Jag misstänker att ni vet att 00-talet tar slut i kväll. Jag tänker inte ge mig på någon lång sammanfattning av dessa tio år. Men jag har åtminstone tagit ut ett par femmor:

Bästa femman:

Sean Gauthier

Greg Brown – Francis Bouillon

Michael Ryder – Mikael Karlberg – Pelle Prestberg

Personliga favoriter som inte platsade i bästa-femman:

Johan Backlund

Daniel Larsson – Jan Huokko

Robert Burakovsky – Niklas Persson – Jens Nielsen

Sämsta femman:

Mike Bales

Patrik Hucko – Yan Golubovsky

Ryan Foster – Mikko Rautee – Jimmie Eriksson

Mest imponerande värvningarna:

Joacim Eriksson

Oliver Ekman-Larsson – Greg Brown

Pierre-Edouard Bellemare – Tomas Kucharcik – Morten Green

Vad säger ni? Och vad säger Mårthen?

Och en sak till. Gott nytt år! Tänk på att det är ett decennium i morgon också.

I kväll spelar Jens Bergenström med J20.

Här kommer min djupa och exakta analys av det:

Det känns så förbannat kul.

På min andra LIF-blogg fick jag en kommentar på mitt inlägg i går om den episka Frölunda-förlusten:

”Postat av: #73

Om jag minns rätt var det något fel begånget i den matchen. Jag TROR att det var att nedsläpp skulle ske i mittzon då Frölunda drog på sig en utvisning vid 59.57. Så skedde inte av nån även nu obegriplig anledning. Det är ganska lätt att inse att ta sig in i zon och göra mål på tre sekunder hade inte Frölunda kunnat göra. LIF borde ha vunnit med 4-3.”

Jag kan inte låta bli att älska att kommenteraren fortfarande hyser agg mot ett enskilt domslut och fortfarande inte har släppt det. En människa helt i min smak.

Det får mig att vilja spinna vidare på det här med ödesdigra domarmissar som Leksand har råkat ut för. Men så här i brådrasket kan jag bara minnas ett fåtal riktigt tunga.

Så, kära läsare (och Mårthen), snälla, dela med er av era värsta LIF-relaterade domarminnen. Jag är idel öra.

Jag missade ju gårdagens match. Webb-tv-explosionen har annars gjort en lite bortskämd med att kunna se nästan alla matcher, även om man inte bor i Leksand. Det där med att följa matcher på distans är ju en annars en historia för sig. En del är jobbigare minnen än andra.

Som i fjärde omgången av 2007 års kvalserie. Efter en mirakulös vändning i tredje perioden mot Rögle i matchen innan hade man fått vind i seglen och skulle plocka Björklöven borta av bara farten. Jag hade fullt upp med ett besök den dagen och kunde inte alls följa matchen. När jag sedan hastigt tittade till slutresultatet märkte jag att Leksand hade förlorat med 2-0. Jag hade vissa besvär att på ett obesvärat sätt träda tillbaka i rollen som trevlig besöksvärd.

Eller den kanske allra värsta. Hösten 2003 var jag och min gymnasieklass i Uganda. Leksand hade fått en tung start på säsongen trots att man hade gått till slutspel året innan. När Leksand mötte de regerande mästarna Frölunda på bortaplan fick vi sms-rapporter till min vän Christoffers telefon. Till vår förvåning droppade positiva periodredovisningar in. Ledning 2-0 efter första. 4-0 efter andra. Alla var nöjda och glada och började skoja om det orimliga men på sitt sätt typiska i om Leksand skulle tappa detta. Så kom sms:et som vi alla insåg innehöll slutresultatet.

Christoffer tog upp telefonen, bytte plötsligt till ett ansiktsuttryck som påminde om Patrick Batemans i American Psycho, tog upp nyckeln till sitt och mitt gemensamma rum och kastade nyckeln på en tavla på andra sidan av det sällskapsrum som vi satt i på vårt guest house.

Varför?

Fyra baklängesmål under de sista fem minuterna av ordinarie matchtid. Och, givetvis, förlust på straffar.

Dagen efter fick vi reda på att Jens Nielsen hade kommit fri mot tom bur, men bestämt sig för att skjuta slagskott – som han missade. Det kändes av någon anledning inte alls förvånande.

Leksand bättrade på sin skrala bonuspoängsstatistik genom att vinna straffläggningen Bofors. Värmlänningarnas tränare Sam Hallam gjorde det lite märkliga valet att låta backarna Christian Carlsson och Morgan Hassel slå de två första straffarna.

Som minnesgod leksing är man ju själv van vid det där. Båda att förlora straffläggningar och att få stå ut med konstiga val av skyttar.

När straffarna infördes i Elitserien under slutet av 90-talet var Sune Bergman tränare i Leksand. Han ansåg det hela vara ”ett jävla otyg” och vägrade låta laget att träna på det. Följaktligen förlorade man i princip varje straffläggning och de övriga bestående minnena var när Marko Jantunen vände ut och in på Reinhard Divis och när Conny Strömberg vände ut och in på hela Kempehallen.

De märkliga skyttesvalens förkrigare var Jarmo Tolvanen. Med honom vid rodret fanns det ingen rim och reson i vilka som fick skjuta. Han var inte blyg för att ge spelare som Hans Lodin, Johan Rosén, Jörgen Sundqvist eller Tobias Holm chansen. Och det gick normalt sett fruktansvärt dåligt.

Å andra sidan lät han Henrik Nordfeldt lägga varje gång under 2003/04, en för Nordfeldt hemsk säsong där den normalt sett säkre centern missade friläge på friläge på friläge. Jag tror inte att han satte en straff på hela året.

Men det finns även positiva straffläggningsminnen. Som Kvalserien 2001 när Robert Burakovsky avgjorde matchen genom att näta på tre av fyra försök efter att ha använt i det närmaste identiska dragningar.

Och ett av mina absoluta favoritminnen från Leksands Isstadion är ett straffmål. Jag har sällan mått så bra i en hockeyarena som i kvalet 2002 i den, som det visade sig, avgörande matchen mot AIK, när Daniel Widing revs ner och Mikael Karlberg satte 1-0 på det efterföljande straffslaget.

Apropå en av sportchef Bergmans framtida värvningar så har Dominik Granak i alla fall hjärtat på rätt ställe. Här försöker förra Moraforwarden, numera i Foppa Hockeyklubb, Marco Tuokko få lite gos och Granak agerar precis som vilken äkta leksing som helst skulle ha gjort.

Foto: Bildbyrån.

Priceless.

Foto: Bildbyrån. Widde, Norda, Gabbe, Lasse, Pajen, Storebror Andersén.

Om Leksand går upp i elitserien till nästa år så skulle laget kunna se ut såhär. Jag menar alltså att Leksand hade förmodligen haft råd med det här laget, sen vill säkert inte alla dessa spela i Leksand. Men eftersom att det är så himla roligt att sitta och leka sportchef så knåpade jag ihop följande. Har heller inte tagit hänsyn till nuvarande kontraktslängd.

Nyförvärv:
Johan Hedberg, Atlanta
Dominik Granak, Rögle
Daniel Widing, Davos
Niklas Persson, Neftekhimik Nizhnekamsk (ja, jag körde copy paste på den)
Niclas Andersén, Brynäs
Lars Jonsson, Brynäs
Jonas Nordquist, Brynäs
Mattias Ritola, Grand Rapids Griffins
Gabriel Karlsson, Timrå

——————————
Johan Hedberg -Joacim Eriksson

Oliver Ekman-Larsson, Dominik Granak
Daniel Widing, Niklas Persson, Mattias Ritola

Lars Jonsson, Niclas Andersén
Pelle Prestberg, Jonas Nordquist, Jesper Ollas

Kenny Källström, Kimmo Lotvonen
Daniel Hermansson, Gabriel Karlsson, Tomas Kollar

Patrik Norén, Jonas Knutsson
Victor Rask, Johan Hägglund,  David Åslin

Kommentar: Victor Rask är i mina ögon den som imponerat mest av juniorforwardsen i förhållande till sin ålder och jag behåller hellre David Åslin än Patrik Carlsson. Med Rask, Hägglund, Kollar, Prestberg, Hermansson, Ollas och Åslin har vi en stomme kvar på forwardssidan och på backsidan har vi tre backar kvar (fjärde backpar lär inte spela så mycket) och kompletterar med två som spelat med varandra i Brynäs. Endast två icke-svenska spelare där Granak skulle vara en kanonvärvning och följt möjlig om Leksand byter plats med Rögle. Finns andra bra spelare vi säkert skulle kunna rycka i för att uppgradera oss. Pakaslahti, Videll, Klasén, Beaudoin, Bellemare men som ni ser har jag prioriterat Leksandshjärta, viss kontinuitet, ungdom samt formationer som jag tror fungerar på isen och inte bara ser flashigt ut på pappret . Hade man valt att ha det absolut bästa laget hade Bergenström och Carlsson förmodligen gått före Rask och Åslin men juniorsatsningen bör fortsätta.

Klingborn lär säkert finna inspiration i detta och komma med ett motbud. Vi skulle också uppskatta om ni läsare kommer med era tankar och drömmar i kommentatorsfälten. Alltid kul att se hur leksingar runtom i landet resonerar.

Rysslands potentiella power play-uppställning i OS.

Vad det har med Leksand att göra? Att Oliver Ekman-Larsson kommer bli minst lika bra som Gontjar. Förstås.