Leksandsbloggen, då för Superstars.nu, intervjuar Janne Huokko inför dennes comeback i Leksand.

Att Jan Huokko slutade var ett slag som tog hårdare i magen på mig än när Andreas Johansson gjorde det, trots att det senare var en större överraskning.

På många sätt känns det förvisso som att om det någonsin skulle hända så var detta ett bra tillfälle. Leksand har spelat utan Huokko i princip hela säsongen. Man har en starkare och mer komplett backuppsättning än på mycket länge. Och nu slipper man det orosmoment som osäkerheten kring hans skador orsakade. Nu vet man hur det ligger till och det är inget mer med det.

Men samtidigt… det svider ordentligt. Man vet ju vilken jävla tillgång den där bössan från vänsterbacken alltid har varit. Man visste att hur matchsituationen än var, så varje gång Leksand fick tekning i offensiv zon kunde målvaktens vattenflaska vara bortskjuten av den flinande #15 några sekunder senare.

Förlusten blir ännu större av att också Mikael Karlberg är borta. Dels för att de utgjorde ungefär 80% av Leksands slagstyrka i power play de tre senaste säsongerna. Och dels för att de var de sista spillrorna av det gamla, riktigt framgångsrika Leksand. De sista som hade spelat SM-semi med Leksand. Ja, till och med de sista (tillsammans med Johan Eneqvist) som ens hade spelat SM-slutspel med Leksand.

Huokko och Karlberg var konstanterna i lagbygget. Oavsett vilka spelare som försvann och vilka som värvades i stället visste man att de alltid fanns där att bygga laget runt. Lite som den stomme som Jörgen Jönsson-Peter Nordström-Thomas Rhodin länge utgjorde i Färjestad. Huokko och Karlberg var konstanterna som man inte behövde oroa sig för att de skulle gå till Brynäs. Konstanterna som alltid fanns i toppen av poängligan.

De symboliserade också något annat. Båda spelarna hann göra ett flertal säsonger i Leksands A-lag innan de började ta ordentlig plats och producera. Sakta (speciellt i fallet Karlberg) men säkert växte de sig större och större inom laget och förvandlades till stöttepelare för föreningen. Under Olle Östs 90-tal var detta relativt vanligt. Ett gäng spelare om vilka man visste att de, trots att de inte var några stjärnor, skulle finnas kvar där säsong efter säsong och plötsligt blev de nyckelspelare. Torbjörn Johansson, Markus Åkerblom, Örjan Lindmark, Stefan Hellkvist, Andreas Karlsson, Niklas Eriksson och Johan Hedberg för att nämna ytterligare några exempel.

Delvis beror det såklart på att det är nya hockeytider. Ändå saknar jag verkligen detta typ av tålamod, både hos klubbar och hos spelare.

Anders ”Masken” Carlsson dödade mycket av denna kontinuitet när han på oklara grunder lät bli att förlänga kontrakten med unga spelare som Morten Green, Jörgen Sundqvist och nämnde Eneqvist.

Mikael Lundström började bygga upp en liknande stomme som dock har luckrats upp. Elias Granath var på god väg, men gick till slut till Timrå där han nu i supporterkretsar genomgående får högst betyg bland lagets backar. Pierre-Edouard Bellemare och Eddie Läck valde också spel en division upp, dit även Gabriel Karlsson slarvades bort.

I dagens lag är det Johan Hägglund, Jens Bergenström och Jesper Ollas som vi får hoppas på. Och med lite tur blir Prestberg kvar flera säsonger till.

Så länge saknar jag Huokko och Karlberg. Och gläds åt den gudomliga rättvisan i att Huokkos sista mål kom på bortaplan mot AIK.