Jag missade ju gårdagens match. Webb-tv-explosionen har annars gjort en lite bortskämd med att kunna se nästan alla matcher, även om man inte bor i Leksand. Det där med att följa matcher på distans är ju en annars en historia för sig. En del är jobbigare minnen än andra.

Som i fjärde omgången av 2007 års kvalserie. Efter en mirakulös vändning i tredje perioden mot Rögle i matchen innan hade man fått vind i seglen och skulle plocka Björklöven borta av bara farten. Jag hade fullt upp med ett besök den dagen och kunde inte alls följa matchen. När jag sedan hastigt tittade till slutresultatet märkte jag att Leksand hade förlorat med 2-0. Jag hade vissa besvär att på ett obesvärat sätt träda tillbaka i rollen som trevlig besöksvärd.

Eller den kanske allra värsta. Hösten 2003 var jag och min gymnasieklass i Uganda. Leksand hade fått en tung start på säsongen trots att man hade gått till slutspel året innan. När Leksand mötte de regerande mästarna Frölunda på bortaplan fick vi sms-rapporter till min vän Christoffers telefon. Till vår förvåning droppade positiva periodredovisningar in. Ledning 2-0 efter första. 4-0 efter andra. Alla var nöjda och glada och började skoja om det orimliga men på sitt sätt typiska i om Leksand skulle tappa detta. Så kom sms:et som vi alla insåg innehöll slutresultatet.

Christoffer tog upp telefonen, bytte plötsligt till ett ansiktsuttryck som påminde om Patrick Batemans i American Psycho, tog upp nyckeln till sitt och mitt gemensamma rum och kastade nyckeln på en tavla på andra sidan av det sällskapsrum som vi satt i på vårt guest house.

Varför?

Fyra baklängesmål under de sista fem minuterna av ordinarie matchtid. Och, givetvis, förlust på straffar.

Dagen efter fick vi reda på att Jens Nielsen hade kommit fri mot tom bur, men bestämt sig för att skjuta slagskott – som han missade. Det kändes av någon anledning inte alls förvånande.