Foto: Bildbyrån. There’s no one like him.

Jag har en tendens att ”heja” på enskilda spelare. Spelare som gör att jag blir extra glad när de gör mål. Som jag knappt alls kan bli arg på. Som jag när som helst är redo att ta verbal strid för.

Detta har aldrig varit tydligare än med Niklas Persson. Eller Pajen, som jag och de flesta andra kallar honom åtminstone 90 % av tiden.

Han är utan tvivel min absoluta favoritspelare från hela min tid som LIF-supporter. Han är inte den bäste jag har sett i blått och vitt (det är Tomas Jonsson). Men han är fan i mig min spelare.

 

Och det låter väl inte så märkligt när det handlar om en spelare som de senaste åren har dominerat SM-finaler, gjort mål och vunnit medalj i VM och firat triumfer i KHL. Men det är inte riktigt det, hans framgångar, som det handlar om, även om det är viktigt.

Det här handlar mer än något annat om en spelare som har gått den långa vägen. Om en spelare som jag har följt från nära håll sedan han som 18-åring debuterade i A-laget. Som slet på med glatt humör när han under flera år hade en tillbakadragen roll i laget. Och som jag utan någon uppenbar anledning omedelbart föll för.

I spelet lade jag främst märke till honom av två anledningar. Dels kändes det som att han vann varenda jävla tekning som han tog. Och dels var han magnifik på att täcka skott i box play. Hans paradnummer var att liggandes på isen retsamt peta ut pucken ur zon, för att sedan resa sig, ta pucken och starta en kontring.

Sedan verkade han vara en rolig, rätt vanlig kille som såg ut lite som jag själv. Och som, precis som jag, oftast lät håret bli lite FÖR långt innan han klippte sig. Jag gillade även att skämtsamt påstå för mina kamrater att vi ”i princip” var släkt (läs: han hade tidigare varit ihop med en kusin till mitt ex).

 

Han tajmade ihop sina personliga framgångar lite dåligt med det totala lagets insatser. Och han blev på sätt och vis en förgrundsfigur för det Leksand som strulade som mest. Både året när han var lagets poängkung och året då han var kapten åkte laget ur Elitserien. Men samtidigt ska man minnas att han tillsammans med Mikael Karlberg och Niklas Eriksson är ensam om att ha tagit upp Leksand i högsta serien två gånger.

Pajens bästa säsong i Leksand var förmodligen 2003/04. Då vann han både lagets interna mål- och poängliga i Elitserien och debuterade dessutom i landslaget. Men i min värld var ändå hans allra, allra största stund i klubben Kvalserien 2002.

Säsongen innan hade tvivelsutan varit hans sämsta, värsta och förmodligen jobbigaste i karriären. Han bråkade med Tommy Sandlin, fick, om han hade tur, på sin höjd spela i fjärdekedjan tillsammans med Martin Jansson och kändes under långa stunder som den offensivt sett ofarligaste spelaren i hela landet. Och Leksand åkte ur.

Säsongen som följde hade under tiden i grundserien gått hyfsat för honom, men Pajen hade på inget vis etablerat sig som någon av lagets stjärnor. Detta, i kombination med att han aldrig ansetts som någon stor målskytt eller poängplockare, var förutsättningarna när han gick in i kvalspelet.

 

Under första halvan av den serien smög han lite i vassen. Han gjorde lagets allra första mål i premiären mot Boden. Satte ett i omgång fyra mot Bofors. Var sjuk och missade femte matchen mot Timrå. Sedan, när serien började om, exploderade det. Mål i varje match. Tre mot Boden. Första målet mot Björklöven. Avgörande målet mot Bofors. Ett mot Timrå. Och, i synnerhet, 2-0 och 4-0 mot AIK i den helt avgörande matchen.

Så slår man igenom. Så blir man hjälte.

 

Det har florerat vissa rykten under vintern om att Pajen ska vara på väg tillbaka till årets säsongsavslutning. Det kan mycket väl vara nytt rekord när det kommer till orimliga transferspekulationer. Teemu Selänne var åtminstone klubblös när han ryktades hit. Nej, Pajen kommer inte att spela kvalseriehockey i år, det törs jag nog lova.

Däremot skulle det vara en av mitt livs största hockeysorger om #23 PERSSON aldrig mer skulle spela en match i Leksands tröja.

 

 
Foto: Bildbyrån. Pajen när det verkligen begav sig och tillsammans med vår nuvarande assisterande tränare. Är det inte dags för återförening i höst?