Foto: Bildbyrån. Transferdeadlinen påminde mig om Masken Carlsson.

Jag har haft kraftiga abstinensryckningar i mina internetfingrar i några dagar. Transferdeadlinen som inföll i söndags lämnade efter sig ett hål i mitt liv. Det finns ju inte längre samma fog för att trycka F5 inne på Elite Prospects åtminstone hundra gånger om dagen.

Det kan i och för sig vara en ganska bra övning inför ett eventuellt misslyckat kval. De där två veckorna mellan grundserien och Kvalserien är, utan överdrift, olidliga. Man väntarväntarväntar våndasvåndasvåndas längtarlängtarlängtar efter att det ska dra igång. Man läser absolut allting som finns att läsa om hockey (förra året lusläste jag bland annat en fyra år gammal elitseriebilaga dagarna innan premiären). När sedan Leksand några dagar och två matcher senare är avsågade med noll poäng vill man inte ens kännas vid att det finns något som kallas för hockey.

Det nuvarande övergångssystemet är i alla fall mer skonsamt än det som rådde för ett par år sedan. Då var hela säsongen uppstyckad med transferfönster på vardera ungefär en vecka där alla övergångar skulle skötas. Med andra ord blev det en hel hög med deadlines att oroa sig över varje säsong. Eftersom Leksand mestadels ägnade just dessa år till att sladda efter i Elitserien och därmed vara i skriande behov av förstärkningar blev det inte direkt enklare att hantera det.

Proceduren brukade då ungefär vara den samma gång efter gång. Dåvarande sportchefen Anders ”Masken” Carlsson brukade mellan transferfönstren först mer eller mindre utlova ett par förstärkningar. Sedan, ju närmare värvningsöppningen man kom, desto mer tveksam lät då Masken i sina förhoppningar. Och generellt slutade det med att Leksand misslyckades med att ens få, säg, David Oliver. Eller fick nöja sig med, säg, Jarrod Skalde.

Säga vad man vill om Maskens insatser, men hans lagbyggen var aldrig långtråkiga att följa. Han stack aldrig under stol med att truppen inte var komplett och han var på ständig jakt. Masken var sportchefen som gick in i en elitseriesäsong med Henrik Nordfeldt och Niklas Persson som truppens enda centrar. Masken var sportchefen som på allvar trodde att Per Lundell skulle kunna ersätta Greg Brown. Masken var sportchefen som sa att han hade erbjudit Andreas Karlsson ”ett jävla bra hockeykontrakt”. Masken var sportchefen som, vad det verkade, förutsättningslöst åkte till Tjeckien med en kappsäck full med pengar och kom hem med Jaroslav Kalla och Pavel Trnka.

Allt som oftast slutade hans experiment med pannkaka. Men det var också denna going for broke-inställning som gjorde att han blev den sportchef som bäst profiterade på den senaste NHL-strejken, när han till ett allsvenskt lag lyckades kapa åt sig Johan Hedberg, Francis Bouillon och Michael Ryder.