Carl-Johan Bergman, 27, är sportkrönikör, sportreporter, allmänbloggare, hockeybloggare, mittfältsdynamo och allmän good guy på Dalarnas Tidningar. Då han har följt Leksand på nära håll i sex års tid har han en inblick i föreningen som är lätt att avundas. Så jag ringde upp honom.

 Vad hade du för relation till Leksand när du växte upp?

- Inte mer än att Leksand var ett fult ord. Jag kommer från Grängesberg. Där höll folk på antingen Leksand eller Brynäs. Och en del höll på Djurgården efter 1989.

Så du var… brynäsare?

- Eh… inga kommentarer alls (skratt).

Men vad säger din gode vän Per Bjurman egentligen om det här?

- Haha, vi kan säga att vi har en beef om sympatier kring lag.

Men jag kan uppriktigt säga att jag inte håller på något lag i dag. Däremot bryr jag mig oerhört mycket om både Leksand och Mora. Man får ju ändå en känsla för dem. Man jobbar med dem och de är en väldigt viktig del i livet. Det kanske är det som är att heja på lag.

Men det är väl också många som tror att jag är stor motståndare mot Leksand, bara för att jag har riktat kritik mot dem och ställt kritiska frågor. Men det är ju trots allt granskande journalistik, inte hejaklacksverksamhet.

Vad händer oftast att du anklagas för av läsare? Att vara en jävla moring eller en jävla leksing?

- Det är nog fifty-fifty egentligen. Men eftersom jag tror att Leksand har fler anhängare känns det som att fler tycker att jag är en moring.

Jag vet att du blev dränkt i brev när du ifrågasatte orienteringens eventuella förtjänster. Men inom hockeyn då? Vad får du allra störst reaktioner på där?

- 2006 gjorde några kollegor ett dokument över säsongen som varit. 2007 gjorde jag ett likadant och det blev väldigt stora reaktioner omkring det.

Vad för typ av reaktioner?

- En del tyckte nog att vi snaskade litegrann i föreningens och fansens olycka. Men det var en del positivt också.

Det senaste var nog efter Kvalserien i våras, då skrev jag en krönika om Leksand som en liten Robinson-ö.

Det blev en till stor del ny ledning i föreningen inför den här säsongen. Leif Strömberg och Patric Kjellberg kom in. Hur är dessa herrar att arbeta med för dig som journalist i jämförelse med Tomas Kempe, Tomas Jonsson och Mikael Lundström?

- Strömberg är ju en trevlig prick som är kul att prata med. Men han är en sådan intervjuperson där du måste ha en väldigt konkret fråga. Du dyker inte på några nyheter bara genom att småprata med Leffe Strömberg, han är ett superproffs. Sedan är det väl ingen hemlighet att Patric Kjellberg är lite orutinerad. Det märks att han ibland inte riktigt vet hur han ska hantera en del saker, som inför transferfönstrets stängning.

Ett klassiskt mantra från spelarna brukar vara att de år efter år förklarar att ”den här säsongen är det MYCKET bättre stämning i omklädningsrummet än tidigare”. Menar de verkligen det varje gång?

- Min övertygelse är att när man frågar spelare om hur saker är, då försöker de vara ärliga. Sedan tror jag inte att alla spelare reflekterar över det här när de är mitt i det. Det kanske är mer att man tänker på det efter säsongen, när man försöker hitta anledningar till varför det inte blev bra.

Men hur känns det för dig då som är nere i omklädningsrummet med jämna mellanrum, märks det någon skillnad på stämningen och lagkänslan i år jämfört med tidigare år?

- Det finns lite vi mot dem-känsla som är starkare än tidigare. Det tror jag att Strömberg har kommit in med.

Det många väldigt trevliga killar i Leksand. Exempelvis Tom Lawson, man kan tycka olika om nordamerikansk trevlighet, men jag älskar ju den. Sedan blev jag jättepositivt överraskad av Pesonen. Det är en sådan kille som man vill ta en grillkväll med.

Någon annan personlig favorit att intervjua?

- Nu vet jag inte om de skulle hålla med, men det är flera av spelarna som jag absolut skulle kunna umgås med vid sidan om, om det inte vore för att jag hade det här jobbet. Pelle Prestberg gillar ju Bruce Springsteen, så det är ett stort plus. Men nej, jag har ingen speciell favorit.

Någon annan favoritspelare genom åren?

- Ja, Niklas Eriksson! Jag har inga speciella matchbilder som jag ser framför mig när jag tänker på honom. Det är mer situationer nere i sarghörnet, med hans vilda blick, svettiga ansikte och hjälmen lite uppskjuten i pannan. Det känns som bilden av den totale lagspelaren. Han har dessutom en integritet som jag har beundrat många gånger.

Sedan var det en otrolig säsong 2005 med Ryder och Bouillon, bra spelare men också otroliga killar vid sidan om.

Foto: Bildbyrån. Carl-Johan Bergmans favorit-fighting face.

Vilka spelare har överraskat positivt under säsongen?

- Oliver Ekman-Larsson har fått oförtjänt kritik. Han är bättre i år än i fjol, även om han kanske inte alltid syns. Förra året fick han mer beröm eftersom varje gång han var bra var han en överraskning.

Sedan har vi ju Jocke Eriksson också. All respekt för Eddie Läck som var en fantastisk kille på många sätt, men Eriksson har bidragit med en ny dimension. Han kan vinna matcher själv på ett sätt som inte Eddie kunde. Och så gillar han ju Woody Allen.

Den form som Jeppe Ollas hade i början överraskade mig oerhört, att han hittat skridskoslipen. Tidigare har det känts som att han har kämpat hårt för att åka lika fort som andra, men nu verkar det ha släppt, det är oerhört kul. Daniel Hermansson, en kritiserad värvning som har gjort det fantastiskt bra. PP-uppställningarna ser ju riktigt roliga ut. En kille som kan få lite kritik är Prestberg, men jag har nog aldrig sett honom göra en dålig match. Och Peter Nordström och Thomas Rhodin har betytt mycket… Och vi får inte glömma Patrik Carlsson! Oj, det blir många det här… Det kan ju verka som något positivt.

Du som inte hejar Leksand…

- Precis (skratt).

Negativt då?

- Nu är Leinonen redan borta och man ska inte sparka på den som ligger, men jag kände ganska tidigt att det kanske inte var riktigt hundra.

Kimmo Lotvonen har jag inte varit superimponerad av. Det går ganska långsamt och han tar lite småkonstiga beslut.

Jean-Luc Grand-Pierre har många fördelar, men är lite opolerad i många lägen.

Vad talar för Leksand i ett eventuellt kval?

- Det talar för att man nu har en jäkligt bred trupp med verklig spetskompetens. Det som talar emot är ju att kvalserien ofta är över på två omgångar. Traditionens makt är stor och traditionellt har Leksand haft svårt där. Sedan behöver man minimera antalet onödiga utvisningar. Det har man haft problem med på senare år. Det tar på krafterna.

Spelmässigt har jag inte sett så mycket av det här med att ”anfalla med fart”. Jag vill se snabbare puckförflyttingar. Sedan är det defensiva positionsspelet ofta ganska darrigt.

Vilka lag tror du spelar i vårens kvalserie?

- Leksand. Rögle kan vi räkna dit. Vi måste väl tro på Södertälje också. Och AIK. Sedan… nej, usch det är ju omöjligt. Växjö känns som ett stabilt lagbygge. Det gör även Mora om de får lite bättre utdelning på sina chanser.

Du tror inte på Malmö?

- Nej, det gör jag inte. Det känns som en förening som på något vis alltid är i gungning.

 Och hur går det?

- Fråga mig efter två omgångar av kvalserien, då kan du få alla fakta. Det går liksom inte att säga något, det är omöjligt. Men jag ska erkänna att känslan är att Leksand har bättre chanser i år, bland annat på grund av att Rögle ser så pass darriga ut som de gör.