Foto: Bildbyrån. Vem ska bort?

Peter Nordström gjorde poäng i går igen. Han har nog varit den spelare som jag har gnällt oftast på i den här bloggen. Jag har inte kunnat hålla mig från att klaga på hans onödiga slarv och missar. Även om det låter ungefär likadant i soffan när jag tittar på matcherna ger detta mig lite dåligt samvete.

Det är inte det att själva klagomålen är omotiverade. Nordström tar då och då idiotiska utvisningar, slår slarviga och nonchalanta blindpass in i banan, trillar omkull ostörd (gärna in i Rhodin) och ofta slarvar han bort bra skottlägen genom att glömma bort att sikta.

Nej, det är inte det som jag kan få dåligt samvete över. Det är i stället det att det ger en orättvis bild av Nordströms totala skicklighet. För det finns ett skäl till att han ens får chansen att göra alla de där missarna och det är att han hamnar i så många situationer. Han tvekar inte att sticka in huvudet ens där det inte verkar finnas någon glipa. Han tvekar inte att ta plats. Och han tvekar inte att visa att han vill ha puck och vara med där det händer.

Detta visar på två saker. Dels att han inte är rädd att ta sitt ansvar. Och dels att han ”vågar” vilja vinna.

Det sista kan låta alldeles självklart, men det talas ofta i kvalseriesammanhang om vikten i att inte begå några misstag. Jag tror att det är farligt att tänka så. Det ger, och det här har Leksand haft problem med i flera kval, en för stor rädsla för att förlora. Riskerar man inte något är det också i det närmaste omöjligt att vinna något. Det är måhända den klyschigaste av alla idrottsklyschor, men jag tror också att det ligger ett stort korn av sanning i det. Ibland är det irrationella, det oväntade och det chansartade det som behövs för att bryta ett dödläge och för att dyrka upp ett samlat och förberett försvar. Och det verkar Peter Nordström ha förstått.

Magnus Svensson var en spelare som jag många gånger bara ville kasta något väldigt trubbigt i ansiktet på. Det tog lång tid för mig att förlåta honom för att han i början av den sista kvartsfinalen mot Luleå 1999 bjöd på en omotiverad dribbling som siste man och gav bort 1-0 till norrlänningarna. Och det var inte direkt den enda indianaren som han bjöd på i sin karriär. Men han var också spelaren som kunde lyckas med våghalsiga helikopterfinter i slutminuterna och avgöra matcherna. Och han var spelaren som kvitterade och dessutom satte en straff i OS-finalen mot Kanada 1994. Det känns inte som en tillfällighet att en så exemplarisk back som Örjan Lindmark aldrig har gjort avgörande insatser i internationella finaler.

Det här gäller inte bara i ishockey. Handbollslandslagets Staffan Olsson gjorde till sin grej att göra en vansinnig genom att bjuda på huvudlösa skott ur konstiga lägen. Men man visste också att han aldrig skulle banga att kliva fram och försöka även i skarpt läge, som när han med sin kantiga stil bröt sig in och dunkade in kvitteringsmålet med sex sekunder kvar mot Tyskland i EM-finalen 2002.

Och under andra halvan av serien har Peter Nordström på allvar gett mer än han har kostat. Så länge han ligger bakom tre framåt kan man väl leva med att han ger bort ett bakåt. Men jag kommer förmodligen fortsätta att svära när det händer.