This time tomorrow, where will we be?
This time tomorrow, what will we see?
This time tomorrow, what will we know?
I don’t where I’m going, I don’t want to see
This time tomorrow, where will we be?
This time tomorrow, this time tomorrow

-  The Kinks - ”This Time Tomorrow”

Nej, det finns ingen återvändo längre. Nu är det ofrånkomligen dags. Det är vid sådana här tillfällen som mer svulstigt lagda människor citerar Braveheart, Gladiator eller Terminator. Jag nöjer mig med Kinks. Det kan verka väl tamt, men det är verkligen så det är. Om ett dygn är vi plötsligt mitt uppe i det. Om ett dygn har kartan ritats om igen. Om ett dygn har vi fått en första hint om vad vi har framför oss.

”Jag är nöjd om Leksand får en bättre placering i Kvalserien än förra året.” Det har blivit ett stående skämt i min vänskapskrets de senaste säsongerna när Leksand år efter år har slutat fyra eller femma. I år har skämtet nästan (men bara nästan) blivit allvar. Om Leksand inte tar en elitserieplats vill jag åtminstone ha ett kval där man hela tiden är med i matchen och där man kan känna en realistisk förhoppning om att det ska gå vägen.

För jag är så in i helvete jävla trött på motsatsen.

Leksand har ju gjort det till en vana att stå på noll poäng efter två omgångar. Och det är som att en defensiv fotbollsmittfältare kommer snett in i första närkampen och drar på sig ett gult kort efter två minuter. Det är inte kört, men innerst inne vet man att det knappast kommer att sluta lyckligt.

I år har Leksand fått Fru Fortunas hjälp med att undvika detta. Årets serie är förvisso osedvanligt jämn, i vanliga fall brukar det finnas åtminstone ett lag som blir en tydlig slagpåse (ja, i ärlighetens namn har ju det laget brukat heta Västerås). Ändå kan jag knappt tänka mig en bättre inledning än ett slitet Almtuna borta och sedan Växjö hemma.

Sex poäng i dessa två matcher är fullt realistiskt och naturligtvis målet. Men jag vore nöjd med fyra poäng också. Det allra viktigaste är att undvika nollpoängarna.

Snälla Leksand.
Ge oss chansen att drömma.
Ge oss tre veckor av puls.
Ge oss matchvinnare att jubla över.
Ge oss chansen att gå med rak rygg.
Ge oss ingen anledning att bry oss mer om SM-slutspelet.

I dessa tider finns det många låttexter att citera. Man kan kasta sig in i baksätet av taxin och i chaufförens öron gasta med i Elvis/Springsteens ”Follow that dream!” eller be Morrisseys och The Smiths bön om att ”Please please please, for once in my life, let me get what I want this time”.

Men jag nöjer mig med den i ståplatssammanhang klassiska frasen som alla slöa linjedomare fått höra: ”Men SLÄPP PUCKEN!”