Foto: Jessica Ström
Känns lite konstigt att skriva någon mindre positivt eftersom att jag endast känner positiva saker just nu, men försök att se det som en uppmuntrande knuff i ryggen för att bli ännu bättre. Patric Skoglund (som vi alla vet är Leksing) har en stor poäng i sin blogg.
”Jag har besökt de flesta arenorna i Sverige. Men jag vet inte någon som emellanåt kan vara så tyst som Ejendals arena. Inte ens i Gränbyhallen hör man upp på pressläktaren om vad det snackas om på isen. Det gör man emellanåt i spelaravbrotten i Leksand. Att det beror på att det inte är någon stämningshöjande musik i avblåsningarna är naturligtvis förklaringen. När hemmaklacken inte sjunger sina långa utdragna melodier (utan tryck) så händer ingenting. Kanske låter löjligt – men eftersom stämningen i arenan är en stark bidragande orsak till hur hemmalaget uppträder – så kan en sådan liten petitess spela stor roll. Gränbyhallen var ett härligt exempel på hur musiken fick igång hemmapubliken.”
Inte för att jag tror att Emil Nilsén läser detta – och än mindre bryr sig om vad Skoglund och jag tycker – men en funderare för alla er i klacken är på sin plats. Vi borde kunna skapa ännu större tryck med mindre avancerade sånger och sådant som är enklare att få med sittplats på. Jag menar inte att vi ska ta bort de längre sångerna, men som i en sådan här match i kvalserien gäller det bara att skapa så stort ös och tryck som möjligt. Det är betydligt svårare att få det trycket i en modern arena som Ejendals mot vad det var i gamla isladan. Därför krävs det att vi får med sittplats för att det ska bli ordentligt drag.
Sen måste alla i publiken bli bättre på att föra oväsen under box play-spel, bua åt såväl rätt- som feldömda domslut och göra det till ett helvete för både motståndare och domare. Vi är för snälla. Jämför med Modo, Rögle och Stockholmslagen. Det är ett helvete att lira på deras hemmaplaner eftersom att de hela tiden sätter press på domaren.
Det behöver inte vara så korrekt, snällt och gulligt hela tiden. Det enda som räknas är att Leksands IF vinner.
Bra krönika.
För lite LEKSAND-KLAPPKLAPPKLAPP
För mycket gull och för lite tryck.
Varför har gnagare 5 ggr starkare röster individuellt tex?
Men en underbar klack förstås
Musiken i Gränby driver förmodligen både motståndarpublik och motståndarlag till vansinne. Obehagligt. För en motståndare.
Vill aldrig dit igen.
Jag håller med – till viss del. Ska man få med sig sittplats är det viktigaste att det är en jämn och enkel takt i ramsorna så att sittplats lätt kan klappa med. Mot AIK nu senast körde vi i klacken under ganska långa pass den långa ramsan ”Vi står här för vita blå…”, och den funkade klockrent just för att den har en jämn och lite långsam takt som sittplats kan hänga med i. Det är just ramsor som ”Leksand *klapp klapp klapp*” som ställer till det, eftersom det inte går att hålla takten i Ejendals i mer än kanske två vändor, och sedan dör det snabbt ut.
Men sedan kan jag hålla med om att musik kan få höja stämningen i pausen (men då bara när klacken inte har tryck!), men hur går det ihop med reklamen på jumbotronen som sänds i varje avbrott?
Sedan har jag en personlig reflektion angående musiken i hallen. Fick jag bestämma så skulle jag fråga Leksandsspelarna vad de vill höra för musik – och bara spela musik som taggar spelarna, månde det vara ”klappa händerna när du är riktigt glad”, Sabaton, dansband eller vad som nu motiverar spelarna!
Kommentera inlägget