”Han kom som ett yrväder en aprilafton”

-August Strindberg, Hemsöborna, 1887

Det är inte ofta man får anledning att dra upp gamle Strindberg i texter rörande sporten ishockey men sällan har det passat så väl som i exemplet Leif Strömberg. Få har rört om i den gryta som kallas Leksands IF på samma sätt som den fyrtioåttaårige söderkisen har gjort. Efter en totalt geistlös Tomas Kempe så ville vi ha förändring och förändring fick vi.

Ett slutgiltigt omdöme känns svårt då jag har levt med ambivalenta känslor inför Strömberg hela säsongen. Han har på så många vis känts som en gåta och genom att ducka undan vissa frågor och vara lika mottaglig som en mur inför andra fått oss att acceptera en typ av hockey som bitvis har sett både kantig och fantasilös ut men samtidigt varit vinnande.

Igår skrev Dalarnas Tidningars sportchef Carl-Johan Goth att ”laget haft en otydlig spelidé som ibland rent utav gjort spelarna osäkra” och att det talade emot Strömberg som fortsatt huvudtränare. Huruvida de uppgifterna stämmer vet jag inte, men det kan ligga något i det. Klart är att Leksand har tagit en annan skepnad än föregående säsonger och att det är diskutabelt ifall de nya riktlinjerna slagit så väl ut.

Å andra sidan har karln emellanåt trollat med knäna. Att LIF var ett fungerande lag under höstsäsongen är, när man ser tillbaks på det, inget annat än en prestation. Vissa segrar i kvalserien törs jag också, utan några som helst belägg, tillskriva honom. Vinsten på Hovet, suddensegrarna mot både SSK och Rögle visar prov på en slags kyla vi inte har sett under tidigare år. Trots att han lämnar utan den finaste fjädern i hatten så har LIF genomfört det bästa kvalet på länge och titeln ”kvalserieproffs” är inte helt obefogad.

Även om Leksand hade gått upp ett steg så tror jag inte att Strömberg hade varit rätt man att leda skutan. Han framstår mer som hockeyvärldens svar på Pulp Fiction-karaktären Mr Wolf. En fixare. En brinnande eld som dyker in i en situation, styr upp, ryter till och håller stormen utanför stången till lågan har slocknat. Nu har den uppenbarligen gjort det och även om vissa saker kanske gör sig bäst som brasved så tror jag att visst bråte kan vara väl värt att plocka upp.

Som jag tidigare skrev, mina känslor är av delad karaktär. Något ambivalent var ordet, sa Bill. Ett yrväder, sa Strindberg.