Leksandsbloggen

Från Burra till Borelius – 100 LIF-höjdare från 2000-talet. 72:

Säsongen 2006/07 var #23 en leksandströja som förpliktigade. Under de föregående nio åren hade numret tillhört centern, kaptenen och guden Niklas Persson och före det bars det under tre säsonger av frilägesesset Micke Holmberg.

Men Pajen drog till Linköping till hösten 2006. Plötsligt var tjugotrean ledig.

I oktober samma år värvades mannen som skulle fylla ut tröjan.

Mike Siklenka.

Det blev inte riktigt samma sak.

Om föregångarna var tekniska centrar med gudabenådade spelsinnen var the new kid in town en 196 centimeter lång och 106 kilo tung back vars spelstil bäst kunde beskrivas som ”besinningslös”.

Han hade sina positiva sidor, det ska sägas. Hans stenhårda skott var förvisso svårriktat, men ledde trots allt till en hel del poäng framåt. Och då och då kom hans stora kroppshydda väl till pass när han, när det som mest behövdes, kunde huliganmangla motståndarna så att de såg ut som Knasen brukar göra efter att ha fått sig en omgång av Schassen.

Men det var just det här med ”när det som mest behövdes”. Mike Siklenka kan mycket väl vara den minst strategiske hockeyspelaren som någonsin har satt sin fot i Ejendals arena. Den större delen av den lättprovocerade kanadickens utvisningar var av det huvudlösa slaget. Ibland barkade det iväg ordentligt över gränsen.

Kombinationen av dåligt humör, rejäla kroppsmått och ett genuint kantigt och klumpigt rörelsemönster gav 164 utvisningsminuter på 39 grundseriematcher och en tätplats i seriens busliga.

Men Siklenkas allra mest korkade och fatala utvisning skulle komma i den andra kvalserieomgången.

Leksands kvalstart hade blivit långt ifrån den bästa. Trots ett ledningsmål redan efter 47 sekunder av Martin Bartek slutade premiären med en 5-1-seger för hemmalaget Malmö.

Match nummer två spelades på hemmaplan mot Skellefteå. Efter en mållös förstaperiod satte norrlänningarna två billiga mål bakom Peter Hirsch i LIF-kassen. Tungt värre, men strax efter 0-2-målet drog i alla fall Fredrik Krekula på sig två minuter för tripping.

Skulle Leksand klara av att utnyttja denna chans att komma in i matchen?

Nja.

Låt oss sammanfatta vad Siklenka lyckades med här:

1. Kapitalmissa en tackling på Jimmie Ericsson.

2. Förnedra sig själv genom att Cosmo Kramer-trilla in i motståndarbåset.

3. Att, i ett läge då Leksand ändå lyckats skapa en målchans, Skellefteås målvakt blivit liggande och Jonas Elofsson fått pucken under kontroll mot det obevakade målet, kliva in på isen och därmed slänga bort en reduceringschans och i stället dra på sig en utvisning för för många spelare på isen.

***

Epilog: Leksand gick inte upp i Elitserien.

Epilog 2: Mike Siklenka har efter sin tid i Leksand firat vissa triumfer i finska och österrikiska ligan. Och han är inte glömd inom föreningen heller. Efter att ha sett Jean-Luc Grand-Pierres framfart ska storfinansiären P-O Ejendal, enligt så kallade källor nära föreningen, ha uttryckt en önskan om en återkomst för den gänglige kanadicken. Han ska bland annat ha sagt: ”Tänk dig ett backpar med honom och Stûr-Per!”

Epilog 3: Det blev ingen värvning.

Epilog 4: Leksand gick inte upp i Elitserien den gången heller.

***

73. Micke Lundström nätverkar
74. Greg Parks kommer tillbaks
75. Patric Kjellberg chattar
76. Domare Hellström visar var skåpet ska stå
77. Niklas Andersson ersätter Janne Huokko
78. Gamla polare från tiden då det begav sig, visst är vi det
79. Joaquin Gage – the boy with the thorn in his side
80. The rise and fall of Robert Nilsson
81. Harry Persson och hemligheternas kammare
82. Michael Ryder vs. Ödet (och Johan Witehall)
83. Burra kastar in handduken – bokstavligt talat
84. Leksand värvar Mikko Rautee
85. The Brynäs Connection
86. Curre Lundmark pulls a Tommy Söderberg on Jan Nemecek
87. The year of Jukka
88. …men Frölunda slår tillbaka tre år senare
89. Widde massakrerar Frölunda
90. Peter Ekroth jobbar extra
91. Aftonbladet doktorerar i ämnet ”Jonas Elofsson”
92. Gabriel Karlsson laddar för en karriär som borstbindare
93. Jardan planerar helgen
94. Mike Stapleton – Belfours förfader
95. Konsten i att bli världskändis över en natt
96. ”Speaker-Christer”
97. Reinhard Divis fråntas all heder och ära i riks-tv
98. Leksand gör en Jesus
99. Elias Granath och Johan Backlund leker Rambo
100. Jimmie Ericsson cruisar Leksand runt i Skellefteås bil

Från Burra till Borelius – 100 LIF-höjdare från 2000-talet. 73:

Han är mannen som gav oss spelare som Ed Belfour, Tomi Pettinen, Antti-Jussi Niemi, Oliver Ekman-Larsson, Pierre-Edouard Bellemare, Juha Lind och Pelle Prestberg.

Men sportchef Mikael Lundström såg inget egenvärde i att klara av saker på egen hand. Tvärtom.

Vid sidan av en fin värvningsmix av stjärnor och populära hemvändare bjöd han också på en rad, vitt spridda, samarbetsavtal med krafter utanför föreningen.

Ambitiöst och öppensinnat. Men i ärlighetens brukade spelarvärvningarna slå mer väl ut än samarbetena.

Ett par personliga favoriter:

Sommaren 2007: Bellemare var, i konkurrens med Ekman-Larsson, Lundströms kanske största sportchefsfingertoppsmässiga skalp. En i Sverige okänd fransman som några senare skulle ståta med en allsvensk skytteligatitel, en kvalserie med en poäng per match och en dominerande roll i ett SM-slutspel.

Han kom på tryout sommaren 2006. Så varför ändra ett vinnande koncept? Man plockade in Bellemares gamle lagkamrat Nicolas Besch ett år senare på samma premisser. Men det stannade inte där. Ett avtal knöts med franska hockeyförbundet.

– Vi diskuterar med det franska ishockeyförbundet om ett avtal där vi får över en fransk spelare till oss varje år. Är han tillräckligt bra behåller vi honom, annars ska vi se hjälpa honom att komma till en klubb som sämst spelar på allsvensk nivå, förklarade Lundström för Dalarnas Tidningar.

Resultat: Beschs karriär i Leksand renderade i tre allsvenska matcher och sju juniormatcher innan han lämnade föreningen. Sedan dess har Leksand inte värvat en enda fransman.

***

Hösten 2008: Den superklassiska ryska klubben CSKA Moskva hade under den gångna sommaren för andra året i rad genomfört ett träningsläger i Hedemora, läger som bland annat innehöll matcher mot Leksand. En relation mellan föreningarna byggdes upp och Lundström såg obegränsade möjligheter med ett samarbete:

– Jag ser framför mig att ha juniorer från Ryssland hos oss under en tid och vice versa. Det skulle vara en riktigt bra variant. Säg att en kille från Sverige får åka över dit över en sommar och försäsongsträna. Det skulle ge bra erfarenheter. I den åldern gillar man hockey väldigt mycket. I den åldern behöver man mat, boende och fickpengar, så några stora summor skulle det inte handla om. Man får ju bara ha två icke EU-spelare, men då kan man alternera mellan dem, sade Lundström till Dalarnas Tidningar.

Resultat: Ingen leksing har sedan dess spelat i CSKA Moskva och ingen ryss har spelat i Leksand.

***

Våren 2009: Varför blicka utomlands när det finns kompisar i samma län? Leksand, med Lundström i spetsen, tecknar ett avtal med Borlänge om att betala en del av lönen till division 1-klubbens tränare Magnus Svensson mot möjligheten för Leksand att matcha juniorspelare i Borlänges A-lag.

Resultat: Hösten 2009 sågar Svensson avtalet i Dalarnas Tidningar. Han menar att prioriteringen tycks ligga på Leksands J20 i stället för på Borlänge. Våren 2010 avbryts avtalet då Leksand enligt Patric Kjellberg inte har råd att fortsätta med det.

***

Med dessa typer av samarbeten och projekt och dess slutresultat blir kanske Lundströms märkliga sorti från föreningen lättare att förstå. Så vi kan väl ta det också.

Sommaren 2009: Patric Kjellberg kommer in i föreningen och petar därmed undan Lundström från sportchefsposten. Lundström tar i stället plats i den nystartade ”sportkommitten”. När han ska förklara sina arbetsuppgifter för Dalarnas Tidningar anar man att det inte ska bli så mycket av den överenskommelsen heller:

– Nu tror jag att jag är någon typ av rådgivare till organisationen. Kan jag vara till hjälp i något avseende ställer jag givetvis upp. Men det är inte så mycket mer jag ska göra.

Resultat: En och en halv månad senare lämnar Lundström föreningen och tar över som tävlingschef på Svenska ishockeyförbundet.

***

74. Greg Parks kommer tillbaks
75. Patric Kjellberg chattar
76. Domare Hellström visar var skåpet ska stå
77. Niklas Andersson ersätter Janne Huokko
78. Gamla polare från tiden då det begav sig, visst är vi det
79. Joaquin Gage – the boy with the thorn in his side
80. The rise and fall of Robert Nilsson
81. Harry Persson och hemligheternas kammare
82. Michael Ryder vs. Ödet (och Johan Witehall)
83. Burra kastar in handduken – bokstavligt talat
84. Leksand värvar Mikko Rautee
85. The Brynäs Connection
86. Curre Lundmark pulls a Tommy Söderberg on Jan Nemecek
87. The year of Jukka
88. …men Frölunda slår tillbaka tre år senare
89. Widde massakrerar Frölunda
90. Peter Ekroth jobbar extra
91. Aftonbladet doktorerar i ämnet ”Jonas Elofsson”
92. Gabriel Karlsson laddar för en karriär som borstbindare
93. Jardan planerar helgen
94. Mike Stapleton – Belfours förfader
95. Konsten i att bli världskändis över en natt
96. ”Speaker-Christer”
97. Reinhard Divis fråntas all heder och ära i riks-tv
98. Leksand gör en Jesus
99. Elias Granath och Johan Backlund leker Rambo
100. Jimmie Ericsson cruisar Leksand runt i Skellefteås bil

Från Burra till Borelius – 100 LIF-höjdare från 2000-talet. 74:

Vad är det som gör en lyckad comeback så känslomässigt explosiv?

Ja, vafan, till att börja med är det ju faktiskt idrottsromantikens kärna. Skicklighet är skicklighet och det kan ingen yttre påverkan rubba på. Bara tanken på det filmiska i att en gammal stjärna kan återvända till sitt förra jobb och leverera som om tiden har stått stilla får en sportnörds själ att fladdra.

Den sjunde oktober 1999 presenteras återigen Greg Parks (och för alla er som undrar, visst, hela det här inlägget kommer utspela sig i fel decennium, men samtidigt under säsongen 99/00, vilket ger mig en liten lucka att spela på) i blåvit tröja.

Efter att Andreas Karlsson under sommaren plötsligt valt att tacka ja till ett bud från Atlanta Trashers stod laget i en prekär situation utan en viktig center. Olle Öst sonderade terrängen och plockade hem den gamla kelgrisen. Den lille liraren hade i början av nittiotalet blivit en stor publikfavorit med sina 83 poäng på 82 matcher och nu var tanken att han skulle hjälpa ett Leksand som under Sune Bergmans ledning gått trögt i starten.

Allt var upplagt för en stor comebackshow (och ja, för alla er som undrar, han gjorde sin riktiga comeback mot Färjestad borta, men vem vill förstöra en fin historia) i Isstadion. Faktorerna var många:

Dels stod förra årets mästare och den svurne arvfienden, Brynäs, för motståndet.

Dels en match i matchen, mellan Parks och Amerikas svar på Pelle Prestberg, Tom Bissett.

Dels hade Superstars hängt en banderoll med orden ”Welcome home, Mr. Parks” över sin läktare, vilket talade för en karnevalstämning.

Man ska komma ihåg att det här utspelade sig under comebackens sista år som oskuld. Vi visste ingenting om att begreppet senare skulle bli våldtaget och uthängt till leda. Det enda vi hade att jämföra med var Mario Lemieux som några år tidigare hade återvänt efter ett längre uppehåll och blivit pingvinernas frälsare. Parks, 32 år gammal med de senaste säsongerna i Schweiz, var vår Lemieux.

Nu kan jämförelsen framstå som överdriven, men där och då, i ett svultet Leksandshjärta, kändes kvällen på förhand som en sådan som skulle kunna definiera en hel säsong.

Skulle Parks också, mot all förmodan, producera fler poäng under matchen än Bisset så skulle han inte bara framstå som en högst befogad värvning utan också som en spelare för fansen att projicera sitt hopp på.

Kanadicken verkade införstådd med situationen. I första perioden gör han 2-1 till Leksand. I början av andra spelar han fram Niklas Eriksson till 3-2. Men det bestående minnet är att Leksand tilldöms ett straffslag.

Och Parks har mage att våga slå den. Och han har mage att våga göra mål på den. Och han har mage att våga sätta den mellan benen på Johan Asplund (sorgligt bortglömd back-up till Johan Holmqvist).

Greg Parks slutade matchen på 2 mål och 1 assist. Det räckte tyvärr inte. Brynäs vann med 7-5 och Tom Bissett gjorde 4 mål och 1 assist. Men jag minns att jag inte var särskilt nedslagen. Man hade ju fått vara med om ett spektakel utan dess like och en kväll som trotsade all rim och reson. Framförallt, jag hade varit med om en lyckad comeback.

Säsongen efter provade Masken sig på en comeback och vi fick se en annan sida av det berömda myntet. Greg Parks passade även på att lämna laget halvvägs in. Men det är en annan historia det.

***

75. Patric Kjellberg chattar
76. Domare Hellström visar var skåpet ska stå
77. Niklas Andersson ersätter Janne Huokko
78. Gamla polare från tiden då det begav sig, visst är vi det
79. Joaquin Gage – the boy with the thorn in his side
80. The rise and fall of Robert Nilsson
81. Harry Persson och hemligheternas kammare
82. Michael Ryder vs. Ödet (och Johan Witehall)
83. Burra kastar in handduken – bokstavligt talat
84. Leksand värvar Mikko Rautee
85. The Brynäs Connection
86. Curre Lundmark pulls a Tommy Söderberg on Jan Nemecek
87. The year of Jukka
88. …men Frölunda slår tillbaka tre år senare
89. Widde massakrerar Frölunda
90. Peter Ekroth jobbar extra
91. Aftonbladet doktorerar i ämnet ”Jonas Elofsson”
92. Gabriel Karlsson laddar för en karriär som borstbindare
93. Jardan planerar helgen
94. Mike Stapleton – Belfours förfader
95. Konsten i att bli världskändis över en natt
96. ”Speaker-Christer”
97. Reinhard Divis fråntas all heder och ära i riks-tv
98. Leksand gör en Jesus
99. Elias Granath och Johan Backlund leker Rambo
100. Jimmie Ericsson cruisar Leksand runt i Skellefteås bil

Från Burra till Borelius – 100 LIF-höjdare från 2000-talet. 75:

Det var ju det här med publika relationer.

Ett jävla gissel. (Fråga bara Per Källgren. Eller Bosse Ringholm.)

Att ställa upp i offentliga sammanhang för att svara på ledande frågor är en svår grej. Gudarna ska veta hur trixigt det kan vara att säga så lite som möjligt med så många ord som möjligt samtidigt som frågeställaren ska känna sig tillfredsställd med det givna svaret.

Vissa skiter fullständigt i det.

Andra har inte riktigt råd med att skita i det. Som Patric Kjellberg i september 2009. Han har nyligen påbörjat sitt ämbete i den färska sportkommitté som Leksands IF satt i kraft. Trots många år som aktiv, både hemma och utomlands, så är han ny i det här gamet – och folk har frågor.

När Dalarnas Tidningar så anordnar en chattstund mellan allmänheten och Kjellberg får han sin chans att visa upp sig, förklara den nya satsningen och ta emot åsikter. Det går… sådär.

Låt oss ödmjukt anta att scenariot inte fanns med i programplanen under mediaträningen.

Den första frågan kommer in:

”Klas – Börje: När kommer Linkan?
Patric Kjellberg: Ja du….du kanske har mer uppgifter än jag om det?”

En snabbanalys av svaret bekräftar tesen om att det där med humor och glimten i ögat sällan fungerar i skriftlig form. Kjellberg lyckas inte räta upp sig själv från den taskiga starten. Sessionen spårar nämligen ur och den inledningsvis något tykna tonen landar till sist i en ren parodi:

”Johan Franzén: Leksand behöver en toppcenter mellan Nordan och Pelle det är tydligt. När kommer han? Juniorcentrarna håller inte en hel tuff allsvenska och en ännu tuffare ev kvalserie. Det här är vår akilleshäl i dagsläget.
Patric Kjellberg: OK.”

”Del potro: kommer du ha sista ordet i den sportkommitte som upprättats om ev. värvningar i framtiden?
Patric Kjellberg: Jag har huvudansvaret i en elitkommitté”

”Jan: Jag fortsätter med målvaktsfrågorna, har ni planer på ytterligare värvningar på målvaktssidan eller är ni nöjda?
Patric Kjellberg: Nöjda”

”Jörgen: hur kan du säga att ni ser starka ut centersidan. Finns ju inte en spelande center, som var i Karlberg kaliber.
Patric Kjellberg: Vi har duktiga spelande ishockeyspelare.”

”Jonas: varför värvades Leinonen som 1:a målis? tycker inte det verkar som om en målvakt från Danmark skall vara den som skall ta Leksand till Elitserien? En målvakt är halva laget. Ser gärna att ni letar efter en bättre till den sista Januari, Ericsson kmmer blomma ut men Leinonen känns inte alls bra.
Patric Kjellberg: Ok tack för din synpunkt”

”Falun: alla vill se Burra…. finns det inga planer på honom…spel 5 mot 4 etc…
Patric Kjellberg: Har inte funderat på Burra”

Vad är roligast; allmänheten, som äntligen får en chans att ställa frågor till Leksandsledningen men istället domderar och ifrågasätter, eller Kjellberg, som väljer att svara fansen med drypande sarkasm? Choose your pick.

Kjellbergs rykte återhämtade sig aldrig riktigt efter den där septemberdagen. Omvärlden bjöds inte på någon chans att revidera sin uppfattning kring sportchefen-huvudansvarig-för-en-elitkommitté-eller-vad-han-nu-var-för-nåt. I stället cementerades bilden av honom som spänd och hämmad.

Tusentals äktenskap, världen över, säckar ihop årligen på grund av att parterna inte pratar samma språk. Låt oss alla lära något av det här exemplet och låt oss alla se med tillförsikt på framtida relationer mellan fans och sportchefer.

Epilog: Även om moderatorn utlovade fler chattar under säsongen så blev det aldrig någon mer pratstund.

***

76. Domare Hellström visar var skåpet ska stå
77. Niklas Andersson ersätter Janne Huokko
78. Gamla polare från tiden då det begav sig, visst är vi det
79. Joaquin Gage – the boy with the thorn in his side
80. The rise and fall of Robert Nilsson
81. Harry Persson och hemligheternas kammare
82. Michael Ryder vs. Ödet (och Johan Witehall)
83. Burra kastar in handduken – bokstavligt talat
84. Leksand värvar Mikko Rautee
85. The Brynäs Connection
86. Curre Lundmark pulls a Tommy Söderberg on Jan Nemecek
87. The year of Jukka
88. …men Frölunda slår tillbaka tre år senare
89. Widde massakrerar Frölunda
90. Peter Ekroth jobbar extra
91. Aftonbladet doktorerar i ämnet ”Jonas Elofsson”
92. Gabriel Karlsson laddar för en karriär som borstbindare
93. Jardan planerar helgen
94. Mike Stapleton – Belfours förfader
95. Konsten i att bli världskändis över en natt
96. ”Speaker-Christer”
97. Reinhard Divis fråntas all heder och ära i riks-tv
98. Leksand gör en Jesus
99. Elias Granath och Johan Backlund leker Rambo
100. Jimmie Ericsson cruisar Leksand runt i Skellefteås bil

Från Burra till Borelius – 100 LIF-höjdare från 2000-talet. 76:

Det finns ett par saker som jag brukar försöka undvika att skriva om. En av dessa är domarinsatser.

Dels för att det blir tjatigt att läsa om, dels för att det är viktigare vad det är i spelet som kan förbättras och dels för att domarna har ett svårt jobb, alltid gör sitt bästa (jo, faktiskt) och i slutänden brukar sköta det rätt bra.

Men viss frustration måste få sippra ut ibland, annars exploderar kastrullen.

Så. Håll till godo. Här kommer listans enda domarpunkt.

Det är en illa dold hemlighet att domare har vissa säkerhetsknep för sig, där man inte dömer strikt efter regelboken. I fotboll är det till exempel alltid lättare att få frispark på egen planhalva än på offensiv, och sedan kan domarbas Bosse Karlsson säga hur mycket han vill att det inte alls står så i bestämmelserna, det är liksom inte det som är grejen. Vill man vara snäll kan man kalla det för spelsinne, vill man vara elak kan man kalla det feghet.

I vissa fall kan detta fenomen vara fullt förståeligt och i vissa fall direkt nödvändigt. Men det finns också tillfällen då det är extremt irriterande.

Till den senare kategorin kan man definitivt sortera in hockeydomare som i varje form bråk vänder ut och in på sig själva för att straffa båda lagen lika hårt. Något som kan resultera i att en spelare startar ett slagsmål, den andre spelaren bara gör allt för att försvara sig och båda får matchstraff.

Det ska sägas att det här har blivit mycket, mycket bättre de senaste åren (kanske ställdes allt på sin spets vintern 2005 när djurgårdaren Johnny Oduya, som varit bänkad hela första perioden, i sitt första byte tog en fight med Moras superstjärna Shawn Horcoff, varpå båda fick åka och duscha). Men under första halvan av 2000-talet var det verkligen helt hopplöst.

Oktober 2001. Leksand-Bofors. Inledningen av tredje perioden. Bofors har precis reducerat seriesuveränen Leksands ledning till 3-2. Därför blir lättnaden stor när Mikael Karlberg passar in pucken framför mål till Jonas Elofsson, som, med en stark match i ryggen där han redan producerat två assist, efter en elegant dragning sätter pucken mellan benen på Grizzly Eriksson i Bofors mål.

Matchen är avgjord och Elofsson sträcker armarna i skyn och jublar mot Superstars.

Bofors Kristoffer Näslund tycker inte att det är lika skoj att matchen är död. Han delar ut en crosschecking i ryggen på den jublande, avslappnade, inte ett ond anande Elofsson, som rasar in i målburen.

I det här skedet kan det vara läge att påminna om att Washington Capitals kapten Dale Hunter 1993 stängdes av 21 matcher efter att ha tacklat in New York Islanders Pierre Turgeon i sargen efter ett mål. Den dittills längsta avstängningen i NHL-historien.

Hur det gick för Näslund? Well, huvuddomare Jan Hellström took a slightly different approach. Han bestraffade inte ens tilltaget med ett box play.

Efter tacklingen flög Elofsson på Näslund och slagsmål utbröt. Bofors back Daniel Westin ryckte in och försökte även han ge sig på Elofsson, men hölls undan av Daniel Widing.

Resultat: Näslund och Elofsson fick vardera 2+2 för roughing. Widing två minuter, också för roughing. Westin ingenting.

Men tacklingen då? Ni vet, den där tacklingen som rimligtvis borde ha renderat i matchstraff även om den hade skett under spelets gång på en puckförande Elofsson? Lämnade domaren verkligen det obestraffat?

Nej, nej, nej. Klart att han inte gjorde. Hur skulle det ha sett ut? Klart det blev utvisning. Två minuter för crosschecking.

Sedan kunde han kvitta alla utvisningar och matchen kunde fortsätta. I spel fem mot fem. Som om inget hade hänt.

***

77. Niklas Andersson ersätter Janne Huokko
78. Gamla polare från tiden då det begav sig, visst är vi det
79. Joaquin Gage – the boy with the thorn in his side
80. The rise and fall of Robert Nilsson
81. Harry Persson och hemligheternas kammare
82. Michael Ryder vs. Ödet (och Johan Witehall)
83. Burra kastar in handduken – bokstavligt talat
84. Leksand värvar Mikko Rautee
85. The Brynäs Connection
86. Curre Lundmark pulls a Tommy Söderberg on Jan Nemecek
87. The year of Jukka
88. …men Frölunda slår tillbaka tre år senare
89. Widde massakrerar Frölunda
90. Peter Ekroth jobbar extra
91. Aftonbladet doktorerar i ämnet ”Jonas Elofsson”
92. Gabriel Karlsson laddar för en karriär som borstbindare
93. Jardan planerar helgen
94. Mike Stapleton – Belfours förfader
95. Konsten i att bli världskändis över en natt
96. ”Speaker-Christer”
97. Reinhard Divis fråntas all heder och ära i riks-tv
98. Leksand gör en Jesus
99. Elias Granath och Johan Backlund leker Rambo
100. Jimmie Ericsson cruisar Leksand runt i Skellefteås bil

Viktigt besked i dag om att Daniel Hermansson stannar. En som det däremot har varit tyst om under silly season är Tony Virta. Jag slog en signal till Patric Kjellberg för att kolla läget:

– Hans namn har varit uppe ett par gånger, men vi har inte kommit längre än så. Vi planerar ju för fullt för nästa säsong och då kan man väl säga att vi har haft vissa prioriteringar. Tony har hamnat lite längre ner på den listan. Han kom hit under den gångna säsongen och vi tycker att han gjorde ett jäkla bra jobb, men han har som sagt hamnat lite efter i prioriteringsordningen.

Känns det troligt att han spelar i Leksand nästa säsong?
– Nja, det kan jag nog inte kommentera egentligen. Det borde du nog ta med Niklas (Eriksson) och Christer (Olsson).

Har du pratat med Tony efter säsongen?
– Ja då, jag har pratat med Tony och hans agent några gånger.

Vill han själv stanna?
– Han har i alla fall inte sagt att han utesluter det alternativet.

Du tror att han kommer fortsätta med hockeyn?
– Jag vet faktiskt inte. Det var några veckor sedan jag pratade med Tony. Det har ju hänt lite annat den senaste tiden, som du kanske vet…

YES!

Daniel Hermansson har förlängt sitt kontrakt med ett år. Ett otroligt viktigt besked. En målskytt behövdes VERKLIGEN i lagbygget.

Från Burra till Borelius – 100 LIF-höjdare från 2000-talet. 77:

Världshistorien är full av människor som gått under i skuggan av sina företrädare.

Orsakerna är många: Uppgiften i sig kan ha varit för stor, förberedelserna för dåliga eller så är jämförelsen orättvis från första början.

Vad gäller Niklas Anderssons tid i klubben så tror jag att vi kan bocka för alla tre.

Den 18 oktober 2009 gör Jan Huokko comeback på Hovet mot AIK efter ett längre skadeuppehåll. I förlustmatchen gör han ett mål med ett vansinnesskott från blå. Allt enligt gängse rutin. En månad senare meddelar han världen att karriären är över.

Panik.

En monumental, klassisk, älskad Leksandsprofil måste sluta i förtid. LIF är en lagpappa, karismatisk back och PP-spets mindre. Vad göra? Hur ersätter man?

Plockar man upp ytterligare en junior att låta gro eller slänger man fram de stora pengarna vid transferfönstrets slut och värvar någon med ett liknande CV?

Nä, man ringer den där killen man har inne på lån från Djurgården och erbjuder honom platsen.

På pappret såg det hela ändå någorlunda rimligt ut. 22 poäng under sin senaste allsvenska säsong i Växjö med mycket speltid i power play och fina ord från så spridda källor som Janne Järlefelt och Aftonbladets elitseriebilagor.

I realiteten stämde det inte alls.

Kontrasten var nästan absurd – människan på plan var Huokkos raka motsats. Om vi rubricerar Jannes statistik, spelstil och lugn på isen som yin, så var Niklas Andersson yang (Örjan ‘Limpan’ Lindmark skulle möjligtvis också kunna höra till yang, men på ett bättre sätt).

Vi hade blivit utlovade en utvecklingsbar och spelskicklig back men fick en stundtals anonym och osäker yngling med ständigt feltajmad defensiv. Han fick chansen i numerärt överläge fast blålinjespelet såg apatiskt ut  - kanske kände han av historiens vingslag .

Ledningen tyckte ungefär likadant, hävdade att man inte kommit överens om kontraktet och efter tjugotvå matcher i Leksandströjan hamnade Andersson i Jarmo Tolvanens Székesfehérvár (och då rapporterna kring österrikisk-ungersk hockey är på tok för bristfälliga vill jag inte uttala mig om hans insatser under våren).

Alltför stor skugga ska dock inte falla över Niklas Andersson. Uppgiften var alldeles för stor (att fylla platsen efter en ledargestalt), han var dåligt förberedd (skadebekymmer och okontinuerlig speltid mår ingen bra av) och egentligen är jämförelsen med Jan Huokko ganska orättvis (åtminstone rent spelmässigt).

Det är alltid inspirerande när en sportledning väljer att tro, men panikbeslutet att cementera grabbens plats i laget måste ändå belönas med en guldmedalj i önsketänkande.

You should be careful with what you wish for, som jänkarna skulle ha sagt.

***

78. Gamla polare från tiden då det begav sig, visst är vi det
79. Joaquin Gage – the boy with the thorn in his side
80. The rise and fall of Robert Nilsson
81. Harry Persson och hemligheternas kammare
82. Michael Ryder vs. Ödet (och Johan Witehall)
83. Burra kastar in handduken – bokstavligt talat
84. Leksand värvar Mikko Rautee
85. The Brynäs Connection
86. Curre Lundmark pulls a Tommy Söderberg on Jan Nemecek
87. The year of Jukka
88. …men Frölunda slår tillbaka tre år senare
89. Widde massakrerar Frölunda
90. Peter Ekroth jobbar extra
91. Aftonbladet doktorerar i ämnet ”Jonas Elofsson”
92. Gabriel Karlsson laddar för en karriär som borstbindare
93. Jardan planerar helgen
94. Mike Stapleton – Belfours förfader
95. Konsten i att bli världskändis över en natt
96. ”Speaker-Christer”
97. Reinhard Divis fråntas all heder och ära i riks-tv
98. Leksand gör en Jesus
99. Elias Granath och Johan Backlund leker Rambo
100. Jimmie Ericsson cruisar Leksand runt i Skellefteås bil

Från Burra till Borelius – 100 LIF-höjdare från 2000-talet. 78:

För något år sedan traskade jag runt på Manhattan. New York kan vara en ganska omtumlande upplevelse för en tjugotvåårig landsortsbo. Jag hade blicken riktad uppåt och tittade på alla höga skyskrapor, lyssnade på allt oväsen runtomkring och kände dofterna av hela världens alla olika kök. Det kändes som om jag befann mig i världens största Hollywoodkuliss och Everybody’s talkin’ var soundtracket.

Plötsligt vacklade jag till och tittade in i en gränd.

Därinne var det mörkt. Tyst. Skitigt. Illaluktande.

Där och då insåg jag att Broadway och all dess glans faktiskt var en kuliss. Och att gränden var verkligheten.

***

Steget mellan min upplevelse på andra sidan pölen och Leksands två degraderingar i början av 00-talet är inte så långt som det inledningsvis kan verka. Vid båda nedflyttningarna stod laget helt plötsligt i en verklighet fjärran från tv-miljoner, stora omklädningsrum och uppmärksamhet. De befann sig i det sanna hockey-Sverige.

I en uppdelad allsvensk serie spelade lag som, och håll i er nu, Team Uppsala, Tierp, Piteå HC, Tranås AIF, HC Örebro 90, Gislaveds SK och Halmstad Hammers. Blev ni översköljda av varm nostalgi eller är det bortaresor ni försökt låsa igen i en koffert och aldrig ämnat att öppna igen? Hej då till en stor stark och nachotallrik. Hej till blaskigt kaffe och kokkorv.

Hur mycket man än ryggar tillbaka vid tanken på t.ex. Allsvenskan södra säsongen 01/02 så minns jag något genuint och en möjligtvis romantiserad men likväl renhjärtad bild av folkhemsidrott.

Kanske är det också därför jag lider lite extra, och känner lite mer, när jag försöker undersöka vad det blev av klubbarna Leksand lämnade bakom sig. Vissa öden står ut mer än andra:

Tegs SK, den urgamla Umeåklubben som hann göra två säsonger i Allsvenskan innan de gled ur och till sist hamnade i division två. När man klickar in sig på Tegs lagsida på eliteprospects.com så finns inte en enda ”star & cult player” uppskriven. Ögnar man igenom laguppställningarna från de senaste tio åren så är också Jon Palmebjörk tillsammans med Igor Matuchkin de mest namnkunniga vilket gör lagets prestation än mer beundransvärd (därmed inget ont sagt om vare sig Palmebjörk eller Matuchkin). Till kommande säsong spelar Teg i division ett igen – Lycksele, som vann kvalet, gav upp sin plats på grund av ekonomiska svårigheter.

Mörrum GoIS IK, eller Mörrum Hockey som de numera kallar sig, är tydligen ”mer än bara en klubb”. Det vettefan, men nog har det varit mer rock’n'roll i Blekinge på sistone än i Barcelona. Klubben som en gång haft hand om stjärnspelare som Patrick Thoresen och Jens Bergenström har under de senaste fyra åren, om jag räknat rätt, sparkat hela tolv tränare! Resultaten har blivit därefter. Efter att ha vunnit över Vetlanda/Boro med 9-1 i den sista kvalmatchen klarade man sig till sist kvar i division 1F.

Bodens IK, som inte finns kvar längre. Föreningen som 1994 missade elitserien med ett ynka mål. Som 1995 missade elitserien med en ynka seger. Föreningen som med Bert-Olav Karlsson och Pär Rova i spetsen snodde poäng från Leksand i kvalserien 2002. När Allsvenskan blev Hockeyallsvenskan 2005 föll de ur. Ett halvår senare gick de i graven. Klubben startade dock om under namnet Boden HF säsongen efter och spelar nu i division ett.

***

Det ligger det en tragisk hinna över flera lag i de svenska underdivisionerna värd att påminna om. Medan elitklubbarna utvecklas i takt med att pengaluntorna blir större så dör de mindre föreningarna, sakta, bit för bit. Ekonomiska problem är snarare regel än undantag.

Micke Renberg vill dela upp den näst högsta divisionen igen och fylla på med fler lag. Jag har som vanligt inga svar, men nog känns det som att gubbarna i kostym har glömt bort ryggraden i svensk hockey.

Alla kanske inte kan dela samma verklighet men nog kan vi åtminstone hjälpas åt att sopa ur den där gränden.

***

79. Joaquin Gage – the boy with the thorn in his side
80. The rise and fall of Robert Nilsson
81. Harry Persson och hemligheternas kammare
82. Michael Ryder vs. Ödet (och Johan Witehall)
83. Burra kastar in handduken – bokstavligt talat
84. Leksand värvar Mikko Rautee
85. The Brynäs Connection
86. Curre Lundmark pulls a Tommy Söderberg on Jan Nemecek
87. The year of Jukka
88. …men Frölunda slår tillbaka tre år senare
89. Widde massakrerar Frölunda
90. Peter Ekroth jobbar extra
91. Aftonbladet doktorerar i ämnet ”Jonas Elofsson”
92. Gabriel Karlsson laddar för en karriär som borstbindare
93. Jardan planerar helgen
94. Mike Stapleton – Belfours förfader
95. Konsten i att bli världskändis över en natt
96. ”Speaker-Christer”
97. Reinhard Divis fråntas all heder och ära i riks-tv
98. Leksand gör en Jesus
99. Elias Granath och Johan Backlund leker Rambo
100. Jimmie Ericsson cruisar Leksand runt i Skellefteås bil

Från Burra till Borelius – 100 LIF-höjdare från 2000-talet. 79:

Denna punkt handlar till allra största delen om en spelare som aldrig har spelat för Leksand. Se det gärna som listans motsvarighet till South Park-avsnittet som fokuserar helt på Butters.

Säsongen 2002/03 blev en stor succé för Leksand. Man var tillbaka i Elitserien, tog sig till slutspel och Mikael Karlberg vann seriens poängliga. Men man utmärkte sig också på ett annat sätt. Hellraisern Tobias Holm vann utvisningsligan och så väl Mikael Pettersson som Johan Rosén hann slå domaren på käften. Laget hamnade sist i fair play-ligan och fick bland annat hela tolv matchstraff under säsongen.

Men det fanns en man som vägrade acceptera leksingarnas burdusa stil.

Joaquin Gage.

Den kanadensiske målvakten värvades inför säsongen av Djurgården från klubben med det orimliga namnet Ayr Scottish Eagles från den orimliga ligan med det orimliga namnet British Icehockey Super League. (Med tanke på att man säsongen före sportat en målvaktsuppställning med Sergejs Naumovs och en 36-årig halvdekad Thomas Östlund kan man i och för sig förstå om stockholmarna kände att de inte kunde vara too picky.)

Gage stod trots allt för en helt okej säsong. Det som dock utmärkte honom var att han drog på sig hela 54 utvisningsminuter.

En exceptionellt bråkig målvakt? Kanske. Men det kan knappast ha varit hela sanningen.

För 52 av 54 minuter drog han på sig mot Leksand.

Vad var det med just Leksand som irriterade honom så? Ingen vet. Men låt oss ta en titt på de fyra steg av mänskligt förfall som Joaquin Gage genomgick:

November 2002: Match i Leksand. LIF vinner med 2-1. Gage drar inte på sig någon utvisning, men här sker ändå något som kan vara en förklaring till det kommande sammanbrottet. Mitt i tredjeperioden får han en smäll, blir skadad och tvingas byta. Gage som dittills startat samtliga matcher under säsongen tvingas vila tre matcher.

December 2002: Match i Leksand. Det mesta överskuggas av ett blodigt slagsmål i mittcirkeln redan efter fyra minuter mellan Tomas Forslund och ”Fimpen” Eklund. Men i skymundan sker något som ska få större effekter på framtiden. Jens Nielsen bråkar under hela matchen med Gage. I slutet av andra perioden kulminerar det. Gage rycker tag i Nielsen och kastar ner honom på isen. Han får två minuter för roughing. Och en första spricka i fasaden.

Januari 2003: Match i Leksand. Henrik Nordfeldt tacklar in Kristofer Ottosson i Djurgårdens målbur. Ingen åtgärd från domaren. Så att Gage blir sur, det kan man förstå. Men… ja, det finns reaktioner och så finns det reaktioner. Gage ropar först åt domaren utan att få svar. Då tar han i stället fart, lämnar sin målbur, åker i fatt Nordfeldt i mittzon och slår honom i ryggslutet med klubbhandsken.

5+20 minuter och matchstraff.

Efter matchen ställde sig Gage frågande till matchstraffet:

– Att domaren gav mig matchstraff gjorde mig faktiskt ganska förvånad. Det trodde jag aldrig, sade han till Sportbladet.

Och det är klart. Tackling i ryggen efter 25 meter satstagning på en spelare som inte är i närheten av pucken, vem kunde tro att det skulle ge matchstraff?

Februari 2003: Match i Stockholm. 5-1-ledning för Djurgården med femton sekunder kvar att spela. Gott så? Nja, tvärtom snarare:

(Incidenten kommer efter 20 sekunder men kolla gärna på Tobbe Holms dubbla uppgörelser med Per-Anton Lundström före.)

Joaquin Gage – mannen som inte tog någon skit.

***

80. The rise and fall of Robert Nilsson
81. Harry Persson och hemligheternas kammare
82. Michael Ryder vs. Ödet (och Johan Witehall)
83. Burra kastar in handduken – bokstavligt talat
84. Leksand värvar Mikko Rautee
85. The Brynäs Connection
86. Curre Lundmark pulls a Tommy Söderberg on Jan Nemecek
87. The year of Jukka
88. …men Frölunda slår tillbaka tre år senare
89. Widde massakrerar Frölunda
90. Peter Ekroth jobbar extra
91. Aftonbladet doktorerar i ämnet ”Jonas Elofsson”
92. Gabriel Karlsson laddar för en karriär som borstbindare
93. Jardan planerar helgen
94. Mike Stapleton – Belfours förfader
95. Konsten i att bli världskändis över en natt
96. ”Speaker-Christer”
97. Reinhard Divis fråntas all heder och ära i riks-tv
98. Leksand gör en Jesus
99. Elias Granath och Johan Backlund leker Rambo
100. Jimmie Ericsson cruisar Leksand runt i Skellefteås bil