Ironin i det.

Ironin i att jag under kvalet gladdes åt hur Stefan Lassen förklarade  hur han ”älskade” att spela i Leksand, att det var fantastiskt att få den chansen. Ironin i att jag tänkte att det kanske var därför han höjde sig så mycket under säsongens tio sista matcher. Ironin i att jag gladdes åt att ha den typ av spelare som såg Leksand som sitt livs chans och var överlycklig över att få vara kvar där.

Ironin i det.

Ironin i att det alltid försvinner någon, bortom de uppenbart löshängande stjärnorna, som man under säsongens slutspurt inte ens såg som tveksam. För två år sedan var det Gabriel Karlsson, förra året Eddie Läck och Pierre-Edouard Bellemare. Ironin i att det (tillsammans med Patrik Carlsson) nu är Stefan Lassen.

Ironin i det.

Ironin i att en spelare där man ägnat större delen av en blek säsong åt att förbanna att det ens fanns ett flerårskontrakt nu krossar ens hjärta. Ironin i att så fort man är glad åt att ha honom i laget är han borta.

Den förbannade ironin i det!