Från Burra till Borelius – 100 LIF-höjdare från 2000-talet. 77:

Världshistorien är full av människor som gått under i skuggan av sina företrädare.

Orsakerna är många: Uppgiften i sig kan ha varit för stor, förberedelserna för dåliga eller så är jämförelsen orättvis från första början.

Vad gäller Niklas Anderssons tid i klubben så tror jag att vi kan bocka för alla tre.

Den 18 oktober 2009 gör Jan Huokko comeback på Hovet mot AIK efter ett längre skadeuppehåll. I förlustmatchen gör han ett mål med ett vansinnesskott från blå. Allt enligt gängse rutin. En månad senare meddelar han världen att karriären är över.

Panik.

En monumental, klassisk, älskad Leksandsprofil måste sluta i förtid. LIF är en lagpappa, karismatisk back och PP-spets mindre. Vad göra? Hur ersätter man?

Plockar man upp ytterligare en junior att låta gro eller slänger man fram de stora pengarna vid transferfönstrets slut och värvar någon med ett liknande CV?

Nä, man ringer den där killen man har inne på lån från Djurgården och erbjuder honom platsen.

På pappret såg det hela ändå någorlunda rimligt ut. 22 poäng under sin senaste allsvenska säsong i Växjö med mycket speltid i power play och fina ord från så spridda källor som Janne Järlefelt och Aftonbladets elitseriebilagor.

I realiteten stämde det inte alls.

Kontrasten var nästan absurd – människan på plan var Huokkos raka motsats. Om vi rubricerar Jannes statistik, spelstil och lugn på isen som yin, så var Niklas Andersson yang (Örjan ‘Limpan’ Lindmark skulle möjligtvis också kunna höra till yang, men på ett bättre sätt).

Vi hade blivit utlovade en utvecklingsbar och spelskicklig back men fick en stundtals anonym och osäker yngling med ständigt feltajmad defensiv. Han fick chansen i numerärt överläge fast blålinjespelet såg apatiskt ut  - kanske kände han av historiens vingslag .

Ledningen tyckte ungefär likadant, hävdade att man inte kommit överens om kontraktet och efter tjugotvå matcher i Leksandströjan hamnade Andersson i Jarmo Tolvanens Székesfehérvár (och då rapporterna kring österrikisk-ungersk hockey är på tok för bristfälliga vill jag inte uttala mig om hans insatser under våren).

Alltför stor skugga ska dock inte falla över Niklas Andersson. Uppgiften var alldeles för stor (att fylla platsen efter en ledargestalt), han var dåligt förberedd (skadebekymmer och okontinuerlig speltid mår ingen bra av) och egentligen är jämförelsen med Jan Huokko ganska orättvis (åtminstone rent spelmässigt).

Det är alltid inspirerande när en sportledning väljer att tro, men panikbeslutet att cementera grabbens plats i laget måste ändå belönas med en guldmedalj i önsketänkande.

You should be careful with what you wish for, som jänkarna skulle ha sagt.

***

78. Gamla polare från tiden då det begav sig, visst är vi det
79. Joaquin Gage – the boy with the thorn in his side
80. The rise and fall of Robert Nilsson
81. Harry Persson och hemligheternas kammare
82. Michael Ryder vs. Ödet (och Johan Witehall)
83. Burra kastar in handduken – bokstavligt talat
84. Leksand värvar Mikko Rautee
85. The Brynäs Connection
86. Curre Lundmark pulls a Tommy Söderberg on Jan Nemecek
87. The year of Jukka
88. …men Frölunda slår tillbaka tre år senare
89. Widde massakrerar Frölunda
90. Peter Ekroth jobbar extra
91. Aftonbladet doktorerar i ämnet ”Jonas Elofsson”
92. Gabriel Karlsson laddar för en karriär som borstbindare
93. Jardan planerar helgen
94. Mike Stapleton – Belfours förfader
95. Konsten i att bli världskändis över en natt
96. ”Speaker-Christer”
97. Reinhard Divis fråntas all heder och ära i riks-tv
98. Leksand gör en Jesus
99. Elias Granath och Johan Backlund leker Rambo
100. Jimmie Ericsson cruisar Leksand runt i Skellefteås bil