Från Burra till Borelius – 100 LIF-höjdare från 2000-talet. 69:

Jag upplever att man i Leksand, mer än någon annanstans, ofta pratar om att ge olika hockeyprofiler en egen staty. Jag har själv sagt det.

Ni vet hur det är.

Man ser Tomas Kollar göra ett monsterbyte (tackla sönder någon i mittzon, forechecka som en galning, själv bli söndertacklad, resa på sig, jobba hem, spotta ut några tandrader, göra mål, allt under trettio sekunder) och någon i närheten säger: ”I fall Leksand fixar det här så lär Kollar få en egen staty på Noret”.

Men fler namn än så har jag hört nämnas i diskussionen under de senaste tio åren: Pelle Prestberg, Eddie Läck, Christer Olsson, Joacim Eriksson, Ed Belfour, Oliver Ekman-Larsson, Johan Hedberg, Örjan Lindmark, Niklas Eriksson, Mikael Karlberg, Jens Nielsen, Magnus Svensson, Christer Abris, Niklas Persson, Jens Bergenström, Janne Huokko, Michael Ryder, Francis Bouillon, Jesper Ollas, Pirro Alexandersson, Sean Gauthier, Per-Erik Eklund och listan kan göras hur lång som helst.

Dock finns ett namn som är sorgligt bortglömt.

Jarmo Tolvanen.

Han, om någon, borde vara först i kön att låta avgjutas.

Om man under våren 2001 blivit ombedd att skriva en kravspecifikation på en tränare att ta över Leksands IF hade antagligen dessa tre punkter varit med:
1. Lugn
2. Fötterna på jorden
3. Ingen som helst vetskap om föreningens historia

Den då fyrtiofemårige finnen från Hämeenlinna var the perfect match. Bakom spelarbänken i båset, med Peter Ekroth som en pådrivande terrier, framstod han onekligen som en hockeyprofessor. När dåvarande Boforstränaren Leif Strömberg anklagade Tolvanen för att ha kallat hans lag för ”fucking assholes” efter en grinig match i Nobelhallen så kändes det som ett dåligt skämt. Det var liksom under Tolvanens värdighet. Som en hockeyns motsvarighet till Svennis. Eller Tord Grip kanske.

Hur spelade då Leksand under den här perioden?

Ja, vi vet ju hur de INTE spelade. I en tid då spelsystem återigen var på tapeten och begrepp som torpeder och schakaler var vardagsmat, avfärdade Tolvanen en vinstgivande spelidé kallad ”masugnen”, haussad i tidningarna av Masken himself, som något media hittat på.

Hur var han som tränare?

Först och främst var han en coach som vågade coacha. De hetaste fick speltid och de kalla fick ingen. Även om det ledde till vissa konsekvenser – Robert Nilsson stack – så innebar det också stora fördelar – Mikael Karlberg växte ut till en offensiv gigant.

I övrigt så verkade han, befriande nog, bara vara en vanlig människa. Jag menar, hur fantastiska resultat killar som Sandlin, Abris och Fleming ändå har i ryggen så framstår de bitvis som seriefigurer. Karlberg anser honom, än i dag, vara den bästa tränare han har haft.

Vad blev hans tränargärning?

Två år i rad lyckades han genomföra de målsättningar som var uppsatta. Hyllningarna kom därefter. Fan, han fick till och med en hejaramsa tillägnad sig med Robban Brobergs ”Ingela” som melodi! Kärlekshistorien var ett faktum:
– Världen är lite större än Siljan, men Siljan är ändå vackrast för mig, utbrast Tolvanen till Dalarnas Tidningar säsongen 03/04.

Efter 69 segrar på 111 matcher rämnade dock allt. Laget underpresterade å det grövsta men även i ledarstaben pågick tumult. Tolvanen drabbades av sjukdom i familjen, klubben ansåg att den assisterande tränaren Ulf Skoglund inte mådde bra och anställde Randy Edmonds som ytterligare hjälp, Skoglund gillade inte lösningen och avgick. Två matcher in på kvalserien 2004 får Tolvanen sparken.

Vad efterlämnar han för arv?

Tyvärr slutade Jarmo Tolvanen som föreningens bästa exempel på klyschan ”i hockey går det fort”.

En annan klyscha säger att ”man är aldrig bättre än sitt senaste framträdande”. Men jag kan aldrig tro att man huvudsakligen minns honom för den orimliga hemmaförlusten mot Hammarby med 0-5.

De flesta tänker nog på en man som tog LIF ur ett allsvenskt träsk på det mest imponerande vis. De flesta tänker nog på en man som tog LIF till det enda slutspel man spelade under 00-talet. De flesta tänker nog tillbaka på de två säsonger då livet verkligen var en fest.

Om Leksand ämnar att fortsätta sin kräftgång så är det nog läge att börja överväga den där statyn snart.

***

70. JLGP får in en smäll på Fredrik Carlssons näsa
71. Masken ser ”en hel del kvaliteter” hos Tobbe Holm
72. Mike Siklenka går fel
73. Micke Lundström nätverkar
74. Greg Parks kommer tillbaks
75. Patric Kjellberg chattar
76. Domare Hellström visar var skåpet ska stå
77. Niklas Andersson ersätter Janne Huokko
78. Gamla polare från tiden då det begav sig, visst är vi det
79. Joaquin Gage – the boy with the thorn in his side
80. The rise and fall of Robert Nilsson
81. Harry Persson och hemligheternas kammare
82. Michael Ryder vs. Ödet (och Johan Witehall)
83. Burra kastar in handduken – bokstavligt talat
84. Leksand värvar Mikko Rautee
85. The Brynäs Connection
86. Curre Lundmark pulls a Tommy Söderberg on Jan Nemecek
87. The year of Jukka
88. …men Frölunda slår tillbaka tre år senare
89. Widde massakrerar Frölunda
90. Peter Ekroth jobbar extra
91. Aftonbladet doktorerar i ämnet ”Jonas Elofsson”
92. Gabriel Karlsson laddar för en karriär som borstbindare
93. Jardan planerar helgen
94. Mike Stapleton – Belfours förfader
95. Konsten i att bli världskändis över en natt
96. ”Speaker-Christer”
97. Reinhard Divis fråntas all heder och ära i riks-tv
98. Leksand gör en Jesus
99. Elias Granath och Johan Backlund leker Rambo
100. Jimmie Ericsson cruisar Leksand runt i Skellefteås bil