Foto: Bildbyrån.
Att Ronnie Johanssons Old School-serie är en kulturgärning utan dess like förutsätter, och hoppas, jag att ingen har missat.
Men nu har han tagit det hela ett steg längre, till en ännu bättre nivå.
Håller man på ett lag är det något visst med dess doldisar. De blir ens egen lilla hemlighet, som man dels gillar att ha för sig själv, men som också förtjänar storskalig uppskattning med jämna mellanrum.
Skulle jag någon gång skriva ett LIF-lexikon skulle jag bildsätta punkten ”Doldis” med Tobbe Johansson.
Leksands överstedoldis var länge Örjan Lindmark. Men den fantastiske, underbare backen har trots allt, otroligt rättmätigt, nått legendstatus och fått spela i Tre Kronor.
För Torbjörn Johansson blev det inga landskamper, men väl 265 elitseriematcher, fyra SM-slutspel, en SM-semi och ett elitserieavancemang.
Och det blev sju A-lagssäsonger i Leksand och en tålmodig marsch från marginal- till nyckelspelare.
Mitt favoritminne var nog när den traditionellt ultradefensive Johansson under sin sista elitseriesäsong plötsligt fick ta en offensiv roll framför kassen i varje power play. Gång på gång som han fick pucken tog han då emot den, vände om och hängde, som vore det den naturligaste saken i världen, upp pucken i det närmsta krysset.
Med en historia av spelare som Torgny Löwgren, Patrik Wallenberg och Marcus Jonasén i laget är detta en välkommen antites.
Tänka sig att det har funnits ett backpar som Örjan Lindmark och Torbjörn Johansson. Det råder väl knappast något tvivel om att det är fråga om världshistoriens mest underskattade superhjälteduo. Jag minns för övrigt hur skönt det var att se TJ ta steget från medioker till klippa. Det enda han gjorde, rent tekniskt, var att ligga ett halvt skridskoskär längre fram i alla situationer. Jag antar att det har med självförtroende att göra.
Kommentera inlägget