Tonerna har varit rätt upprörda sedan fredagens match mot Oskarshamn. Och klagomålen har handlat om domarens insats. Det är fullt förståeligt. Delvis SKA man bli sur när man tappar en tvåmålsledning efter kvittering under slutsekunderna. Och dessutom VAR domarens match inte överdrivet lyckad.
Men jag la ingen stor vikt vid det i min matchrapport. Och jag kommer knappast att göra det om framtida domarinsatser heller.
Det handlar inte om det vanliga pratet om hur svårt det är att döma en hockeymatch eller pressen på domarna eller att de på det stora hela sköter sig bra eller att de inte kommer att ändra sig bara för att man klagar eller om att det alltid är domaren som bestämmer. Även om det naturligtvis är så. (Och det handlar definitivt inte om det närmast fascistoida förbudet för tränare att klaga på domare i media. Allvarligt, vad är det för dumheter?)
För det första ser jag matchrapporterna främst som en redogörelse för hur det egna laget, alltså Leksand, har skött sig, hur de kan utvecklas och vad jag tror att de kan få ut under resten av säsongen. Vad en funktionär som inte är en del av laget har haft för sig känns i det sammanhanget inte relevant.
För det andra känns det märkligt att förvånas varje gång det blir fel. Herregud, är vi inte vana vid det? Leksand har nyss påbörjat sin femte raka allsvenska säsong och domarnivån är så där i den här serien, vilket ju inte är så förbannat konstigt med tanke på att landets allra bästa domare dömer i en annan serie. Och det måste även spelarna vara beredda på. De kan liksom inte räkna kallt med att samtliga rättsskipare ser exakt allt som händer, aldrig feltolkar närkamper eller missbedömer en offsidesituation. Det är en del av spelet. Det spelar ingen roll om man tycker att det är åt helvete eller att det är charmen med sporten. Oavsett vilket är det lik förbannat en del av spelet.
Jussi Pesonen och Antti Hulkkonen vet att de riskerar utvisning när de går in i sådana situationer som de åkte ut för i sista perioden senast. Och det upprör mig mer än när en domare dömer fel. Domaren gör, törs jag lova, sitt bästa, det gör förmodligen inte spelarna när de försöker ta en genväg genom att ruffas.
För det tredje är det farligt i längden att skylla poängtapp på domarmissar. För det är ungefär samma domare som dömer i ett eventuellt kval, även om det brukar bli viss elitserieförstärkning. På samma sätt som ett lag inte lugnt kan luta sig tillbaka och säga ”det är inte nu vi ska vara bra” och bara räkna kallt med att power play-, box play- och passningsspelet plötsligt ska börja klaffa bara för att det bränner till kan man heller inte tro att domare utvecklar fler ögon, rättvisare bedömningsnivåer eller en övernaturlig känsla för vad som är dykning så fort matchen är viktig. Bara för att, säg, Brynäs står på andra sidan försvinner inte risken för överpetiga slashingutvisningar.
Och slutligen, och kanske det viktigaste, det blir efter ett tag oändligt tjatigt att läsa. Det handlar inte om att det inte känns förjävligt när domaren dömer orättvist, det är sjukt irriterande när det sker. Skulle jag skriva om alla domslut som jag i stundens hetta blir sur över så skulle det uppta ungefär åttio procent av mina texter. Det är bara att fråga de som sitter bredvid mig i tv-soffan eller på läktaren.
