Det är två veckor nu. Två veckor kvar till seriepremiär.

Och det blir också premiär för nya tider.

Sedan i våras har Leksand tappat sin tränare, sin sportchef, samtliga målvakter, sju av de tio poängstarkaste spelarna och samtliga kaptener. Dessa har ersatts av två tränare som aldrig har varit huvudtränare på seniornivå och ett gäng nyförvärv där enbart två spelare nådde upp till 20 poäng förra säsongen. Och någon sportchef finns inte ens.

Förutsättningarna har förändrats. Varken ekonomin eller den sportsliga slagstyrkan är densamma. Och de sportsliga målsättningarna är inte längre lika självklara.

Men vad vi inte får glömma är att situationen är ungefär samma för serien i stort.

Följande spelare fanns med i föregående års allsvenska, men är nu borta:

Dick Tärnström
Jani Hurme
Thomas Rhodin
Kim Staal
Josh MacNevin
Peter Nordström
Elias Fälth
Oliver Ekman-Larsson
Patrik Lundh
Greger Artursson
Stefan Hellkvist
Jacob Blomqvist
Joacim Eriksson
Henrik Nordfeldt
Rastislav Pavlikovsky
Pelle Prestberg
Robert Rosén
Patrick Yetman
Andreas Johansson
Fredrik Öberg
Fredrik Eriksson
Sebastian Meijer
Eric Johansson

En blandning av tidigare, nuvarande och blivande storstjärnor. Med drösvis av landskamper, elitseriematcher och NHL-säsonger på sina konton. Tom Koivisto och Jesper Mattsson är förmodligen ensamma bland nytillskotten att matcha de ovanstående spelarnas namnkunnighet.

Så spelplanen är ny. Alla traditionella topplag, möjligtvis undantaget Malmö, är tunnare på pappret. Och samtidigt som toppen på så vis har filats bort har också botten gjort det efter förra årets reducering till fjorton lag i serien. Och de senaste årens nykomlingar Örebro och Tingsryd har samtidigt förstärkt sina trupper, precis som förra årets jumbo Oskarshamn. Detta kommer ge en otroligt oviss serie, som borde vara omöjlig att tippa.

Det här kommer att bli väldigt, väldigt tufft för årets Leksand. Samtidigt får vi äntligen chansen att, efter fyra år, uppleva en grundserie som har en ordentlig betydelse, där varje seger kommer göra att man jublar. När Malmö förvandlades till Babyhawks vårvintern 2009 blev plötsligt varje trepoängare utmålad som en bragd. Förhoppningsvis kan den typen av hyllningar stärka spelarnas självförtroende.

Man kan se alla stjärnors sorti som en krafig devalvering av seriens värde. Samtidigt ger det chansen att stå på egna ben och göra sig ett rykte med egen kraft. Så länge Allsvenskan fungerar som ett uppsamlingsheat för åldrade spelare som inte längre håller i Elitserien, kommer man inte vara något mer än en lillebror och ett restlager. Nu får vi chansen att se en serie där vi lär oss nya namn på nya stjärnor.

Och trots att Leksand förra säsongen värvade spelare som Rhodin, Nordström, Kimmo Lotvonen och Jussi Pesonen var det ingen av dem som gjorde Prestberg sällskap som Leksands bästa och populäraste spelare. Det var i stället juniorerna Oliver Ekman-Larsson och Jocke Eriksson som gjorde det.

I år får vi chansen att lära känna framtida stjärnor som Patrik Norén, Jon Knuts och Victor Rask. Jag ser fram emot det.

Det är dags att diktera framtiden nu. Så ge oss nu nya tider, nya drömmar, ny glädje, nya segrar, nya namn och nya stjärnor.

Det är bara två veckor kvar.