Året var 1996. Jag gick i trean på Örbyskolan i Stockholm. Det var snart sommarlov.
Jag och en av mina bästa vänner under lågstadiet, Oscar, var hockeytokiga. NHL 1996 till Sega Mega Drive gick på högvarv nästan varje dag efter skolan och spelade vi inte TV-spel så satt vi och pysslade med våra hockeybilder.
Jag hade upptäckt Peter Forsberg via frimärksstraffen och hört talas om finalserien mellan Modo och Malmö. Han hade haft mina ögon på sig sedan flytten till Quebec Nordiques.
Min familj hade inte kanalerna som visade Stanley Cup-finalen mellan Colorado Avalanche och Florida Panthers men pappa Thomas hade snälla jobbarkompisar som spelade in matcherna. Jag gjorde vad jag kunde för att undvika att få reda på resultatet för att sedan kunna mata in VHS:erna märkta ”Colorado-Florida, Stanley Cup-final” i videon och klistra mig fast vid skärmen de kommande tre timmarna.
****
Skolavslutningen var den 7:e juni, dagen efter Sveriges nationaldag. Det var varmt så in i helvete och jag hade bränt sönder ryggen så till den milda grad att jag spände hela kroppen av smärta varje gång en lärare eller klasskamrat skulle krama mig.
Pappa hade jobbat nattskift och hade tagit med sig bandet med den andra matchen i Stanley Cup-finalen till skolan.
Oscars pappa ”Berra” kom fram och flinade när han såg bandet.
”Vilken galen match det var i natt du!”
”Jag vill inte veta” sa jag och höll för öronen.
Sen tog nyfikenheten över.
”Varför var den galen?”
Berra hade mig på kroken.
”Resultatet var väl inte väntat direkt…”
Fan, hade Florida vunnit – i Denver. Skit.
”Aja, säg hur det gick då.”
Berra frågade om jag helt säkert ville veta. Det ville jag.
”Colorado vann med 8-1. Forsberg gjorde hattrick”.
Aldrig – varken förr eller senare – har en kyrkceremoni varit långtråkigare.
Väl hemma var det presenter och tårta. Det minns jag inget av. Däremot minns jag vad som hände när festen var slut:
Då började festen.
1-0, Peter Forsberg
1-1, Stu Barnes
2-1, Rene Corbet
3-1, Peter Forsberg
4-1, Peter Forsberg
Det hade gått cirkus en kvart. Det sista målet var ett slagskott i plexit av Joe Sakic där pucken studsade ner på målet och sen framför krysset där Forsberg slog in den på volley. (5.48 kan ni se hela hattricket)
Mina ögon var stora som pingisbollar. Mitt hjärta vidöppet. Jag var frälst.
Peter Forsberg var magisk hela den säsongen och det här blev på något sätt det som avgjorde hela Stanley Cup. Florida hämtade sig inte efter krossen i Pepsi Center, trots två raka hemmamatcher. Colorado vann i fyra raka och tyske backen Uwe Krupp avgjorde med matchens enda mål i period nummer sex i den sista matchen.
Sedan dess har jag älskat ishockey och jag har älskat varje sekund Peter Forsberg har varit på isen. Det skulle bara bli löjligt att försöka rangordna hans snyggaste mål, läckraste passning eller största stund som spelare.
Jag nöjer mig med att konstatera att det inte finns någon ishockeyspelare i världen som har en lika mäktig highlights-video som Peter.
Han är den största svenska idrottsmannen någonsin och hade han fått vara hel hade han med all säkerhet uppnått samma status i NHL som Nicklas Lidström.
Ingen kunde dominera en match som han. Hade Peter gett sig fan på någonting så spelade det ingen roll om motståndarlaget ledde med 5-0.
Peter, din kärlek till ishockeyn och att du inte gav upp eller sa att du skulle sluta förrän det verkligen var 110 procent kört, det är jag dig oerhört tacksam för.
Nu ska jag gå ner i källaren och hämta min Forsberg-låda med 70 stycken – väl förvarade i hårda plastfikor – hockeybilder.
Tack för alla minnen, alla leenden och alla tårar.
I min hockeyvärld hänger #21 högst av alla tröjor i taket.
