Foton: Fridah Jönsson/Oskar Klingborn

Hela laget var samlat så när som på Jon Knuts och Jean-Luc Grand-Pierre.

Tomas Kollar ser det som en stor ära att vara ny lagkapten. Och han tycks redan ha lärt sig de rätta kaptenstermerna: – Det viktiga är inte vilka som har de bästa spelarna, utan vilka som har bästa laget.

Tränarna Christer Olsson och Niklas Eriksson fick prata målsättning. Olsson: – Spelar man i Allsvenskan är det svårt att INTE ha som målsättning att spela i Kvalserien.

Framtidens A-lag fanns i publiken.

Jesper Ollas: – Det ska bli en spännande säsong, det har ju byggts lite nytt i Leksands IF.

Johan Pellas (i mitten): – Och så är du en riktig teknikkonstnär?
Ken André Olimb (till vänster): – Nja, ni får väl komma under säsongen och se själva.
Niklas Eriksson (till höger) tycks se fram emot det.

Nytt backpar? Johan Svedberg och Eric Moe, båda med rötterna i Sundsvall.

Vår framtida superhjälte Victor Rask ser fram emot att försöka ta en plats i A-laget.

Så här kommande säsongens målvaktspar, Patrick Galbraith och Erik Hanses, ut bakom maskerna.

Träningsmatchernas skyttekungar Jens Bergenström och Daniel Hermansson. Bergenström utsåg Tomas Kollar till omklädningsrummets pratgladaste.

Försäsongens succémålvakt Erik Hanses var populärt villebråd under autografskrivandet.

Västerås-Leksand 3-4 (0-1, 0-2, 3-1)

Leksands mål: 0-1 Jens Bergenström (Johan Hägglund, Stefan Erkgärds), 0-2 Jens Bergenström, 0-3 Jesper Ollas (Ken Andre Olimb, Stefan Erkgärds), 1-4 Jens Bergenström (Johan Svedberg, Daniel Hermansson).

***

Eftersom jag i kväll placerade min kropp i den frysbox som var ishallen i Hedemora kan vi gott smyga igång säsongen med en första matchrapport.

***

Vi tar det viktigaste först. Efter Jens Bergenströms skadefyllda fjolårssäsong är det upp till bevis i år. Kan han åter bli den spelare som så sent som 2008 vann hela Allsvenskans poängliga? Varje positivt steg känns viktigt i den strävan. Och den leksing vars hjärta inte bultar lite extra för Bergenström är ingen riktigt leksing.

Därför var det en fröjd att få se honom sätta tre mål mot Västerås.

Målen i sig var inga märkvärdigheter. Två (0-1 och 1-4) i power play på returer efter backskott, ett (0-2) på friläge efter en indianare av VIK-backen Robin Axbom. Men det var påpassliga och kyliga skyttekungamål. Han var dessutom väldigt aktiv och bra hela matchen och hade kunnat göra fler mål.

***

För att vara träningsmatch tyckte jag att tempot var oväntat bra. Leksand gick ut väldigt starkt i första perioden och anföll med bra fart och tog greppet om matchen, delvis tack vare fyra raka power play. På det fjärde kom första målet. Det dröjde en kvart innan Västerås för första gången etablerade press i anfallszon och man avslutade också perioden så, men Erik Hanses täppte igen föredömligt.

Även andra perioden gick i Hanses tecken. Domarpendeln slog över och det var i stället Västerås som fick det ena numerära överläget efter det andra, bland annat två raka minuter i fem mot tre, men Hanses var då omutlig och blandade flyt med ett par fantastiska räddningar. I stället kunde Leksand utöka sin ledning två gånger om och där avgjordes matchen.

***

Kanske var det mina förväntningar som var lågt ställda, men de flesta imponerade på mig i dag. Hanses var som sagt förträfflig. Han har en tendens att se närmast passiv ut i målet men när pucken väl kommer är han stensäker. Backspelet fungerade rakt igenom bra. Och anfallsspelet höll uppe farten så gott som hela matchen, även om det mattades av i sista perioden. Målen trillade dessutom i en mer strid ström än tidigare under försäsongen.

***

Några övriga individuella glädjeämnen (utan inbördes ordning):

1) Jag har varit skeptisk till värvningen av Stefan Erkgärds men i dag utstrålade han säkerhet och bjöd dessutom på flera bra, tunga skott och fick också två välförtjänta assistpoäng.

2) Johan Svedberg fick massor av speltid i samtliga spelformer och det märktes varför. Han kändes otroligt stabil och som att han aldrig backar från att ta sitt ansvar. Han kommer att bli en klippa under den kommande säsongen.

3) Det var härligt att få se Martin Janolhs, Henric Andersén och Martin Karlsson bilda kedja igen. De två förstnämnda fick mycket speltid och strålade av självförtroende. De gjorde dessutom ett utmärkt arbete när de fick chansen tillsammans i box play.

4) Daniel Hermansson rörde sig och agerade som just den ledare han måste vara på isen i år.

5) Jesper Ollas var Jesper Ollas. Kort och gott.

6) Jussi Pesonen verkade ha det svårt att hitta en bra roll och komma in i spelet i första perioden, men lyckades ändå snyggt frispela Ken Andre Olimb vid ett tillfälle. I de två avslutande perioder syntes han mer och låg bakom flera anfall och imponerade med sitt kloka rörelsemönster och sin kyla med puck.

Och det blir också premiär för nya tider.

Sedan i våras har Leksand tappat sin tränare, sin sportchef, samtliga målvakter, sju av de tio poängstarkaste spelarna och samtliga kaptener. Dessa har ersatts av två tränare som aldrig har varit huvudtränare på seniornivå och ett gäng nyförvärv där enbart två spelare nådde upp till 20 poäng förra säsongen. Och någon sportchef finns inte ens.

Förutsättningarna har förändrats. Varken ekonomin eller den sportsliga slagstyrkan är densamma. Och de sportsliga målsättningarna är inte längre lika självklara.

Men vad vi inte får glömma är att situationen är ungefär samma för serien i stort.

Följande spelare fanns med i föregående års allsvenska, men är nu borta:

Dick Tärnström
Jani Hurme
Thomas Rhodin
Kim Staal
Josh MacNevin
Peter Nordström
Elias Fälth
Oliver Ekman-Larsson
Patrik Lundh
Greger Artursson
Stefan Hellkvist
Jacob Blomqvist
Joacim Eriksson
Henrik Nordfeldt
Rastislav Pavlikovsky
Pelle Prestberg
Robert Rosén
Patrick Yetman
Andreas Johansson
Fredrik Öberg
Fredrik Eriksson
Sebastian Meijer
Eric Johansson

En blandning av tidigare, nuvarande och blivande storstjärnor. Med drösvis av landskamper, elitseriematcher och NHL-säsonger på sina konton. Tom Koivisto och Jesper Mattsson är förmodligen ensamma bland nytillskotten att matcha de ovanstående spelarnas namnkunnighet.

Så spelplanen är ny. Alla traditionella topplag, möjligtvis undantaget Malmö, är tunnare på pappret. Och samtidigt som toppen på så vis har filats bort har också botten gjort det efter förra årets reducering till fjorton lag i serien. Och de senaste årens nykomlingar Örebro och Tingsryd har samtidigt förstärkt sina trupper, precis som förra årets jumbo Oskarshamn. Detta kommer ge en otroligt oviss serie, som borde vara omöjlig att tippa.

Det här kommer att bli väldigt, väldigt tufft för årets Leksand. Samtidigt får vi äntligen chansen att, efter fyra år, uppleva en grundserie som har en ordentlig betydelse, där varje seger kommer göra att man jublar. När Malmö förvandlades till Babyhawks vårvintern 2009 blev plötsligt varje trepoängare utmålad som en bragd. Förhoppningsvis kan den typen av hyllningar stärka spelarnas självförtroende.

Man kan se alla stjärnors sorti som en krafig devalvering av seriens värde. Samtidigt ger det chansen att stå på egna ben och göra sig ett rykte med egen kraft. Så länge Allsvenskan fungerar som ett uppsamlingsheat för åldrade spelare som inte längre håller i Elitserien, kommer man inte vara något mer än en lillebror och ett restlager. Nu får vi chansen att se en serie där vi lär oss nya namn på nya stjärnor.

Och trots att Leksand förra säsongen värvade spelare som Rhodin, Nordström, Kimmo Lotvonen och Jussi Pesonen var det ingen av dem som gjorde Prestberg sällskap som Leksands bästa och populäraste spelare. Det var i stället juniorerna Oliver Ekman-Larsson och Jocke Eriksson som gjorde det.

I år får vi chansen att lära känna framtida stjärnor som Patrik Norén, Jon Knuts och Victor Rask. Jag ser fram emot det.

Det är dags att diktera framtiden nu. Så ge oss nu nya tider, nya drömmar, ny glädje, nya segrar, nya namn och nya stjärnor.

Det är bara två veckor kvar.

Bland annat skriver jag med jämna mellanrum musikkrönikor.

Och normalt sett är jag inte så förmäten att jag gör reklam för mig själv hur som helst.

Men i min senaste krönika fick Leksand vara med på ett hörn. Jag avslöjade bland annat vilken playlist det var som tog mig genom och hjälpte mig överleva årets kvalserie.

Kolla upp det här.

Att Ronnie Johanssons Old School-serie är en kulturgärning utan dess like förutsätter, och hoppas, jag att ingen har missat.

Men nu har han tagit det hela ett steg längre, till en ännu bättre nivå.

Att han i senaste avsnittet porträtterade Torbjörn Johansson, ja, det borde han banne mig få ett pris – eller i alla fall en kram – för.

Håller man på ett lag är det något visst med dess doldisar. De blir ens egen lilla hemlighet, som man dels gillar att ha för sig själv, men som också förtjänar storskalig uppskattning med jämna mellanrum.

Skulle jag någon gång skriva ett LIF-lexikon skulle jag bildsätta punkten ”Doldis” med Tobbe Johansson.

Leksands överstedoldis var länge Örjan Lindmark. Men den fantastiske, underbare backen har trots allt, otroligt rättmätigt, nått legendstatus och fått spela i Tre Kronor.

För Torbjörn Johansson blev det inga landskamper, men väl 265 elitseriematcher, fyra SM-slutspel, en SM-semi och ett elitserieavancemang.

Och det blev sju A-lagssäsonger i Leksand och en tålmodig marsch från marginal- till nyckelspelare.

Mitt favoritminne var nog när den traditionellt ultradefensive Johansson under sin sista elitseriesäsong plötsligt fick ta en offensiv roll framför kassen i varje power play. Gång på gång som han fick pucken tog han då emot den, vände om och hängde, som vore det den naturligaste saken i världen, upp pucken i det närmsta krysset.

Med en historia av spelare som Torgny Löwgren, Patrik Wallenberg och Marcus Jonasén i laget är detta en välkommen antites.

I dag, i samband med träningsmatchpremiären mot Lillehammer, offentliggjorde Christer Olsson 2010/11-säsongens LIF-kaptener:

Foto: Bildbyrån.

Tomas Kollar, 28, den ende leksingen i årets trupp som har representerat Tre Kronor, blir säsongens kapten. Han är en av få spelare som var ledande när Leksand var nära snubblande nära att ta sig upp i Elitserien som fortfarande är kvar. Ingen som såg honom spela förra säsongen kan tvivla på hans inställning och kapacitet. Det känns kul och spännande att han tilldelas detta förtroende.

Foto: Bildbyrån.

Kollars två assistenter är också utsedda.

Jesper Ollas, 26, är den ene. Ollas har blivit en av få bestående, positiva symboler för de senaste årens Leksands IF. Han är en av enbart fyra spelare i årets trupp som har representerat Leksand i Elitserien. Han är sedan flera år en LIF-ikon och det var naturligtvis bara en tidsfråga innan han skulle få ett kaptensansvar. Äntligen är det dags.

Johan Svedberg, 30, är ny i föreningen, men har varit på gång till Leksand förut. Att en back skulle finnas med i kaptensbesättningen var knappast någon skräll och det blev den som förmodligen hade den bästa fjolårssäsongen som fick det ansvaret. Svedberg tog stort ansvar i Björklöven förra säsongen och förhoppningsvis kan detta förtroende inspirera honom att göra samma sak för de vita och blåa.

Jag har en farsa.

Man växer aldrig ifrån att skämmas för sina föräldrar, men jag antar att det är dags att snacka om honom nu, hur mycket det än bär emot.

En gång i tiden var han nämligen en duktig hockeyspelare med tolv fina LIF-säsonger i bagaget.

Men som så många andra farsor har han aldrig varit beredd att släppa taget om det där fina och låta det höra hemma i det förgångna. Trots att tiden har rusat förbi, världen har förändrats och tekniken sprungit om.

Han vill fortfarande kalla sig initierad.

Och som så många andra farsor, i synnerhet de som är födda och uppväxta i västra Dalarna, har han åsikter.

Ofta, högljutt och mycket.

Låt oss säga så här: kombinationen beskriven ovanför kan i vissa fall vilseleda en hel by.

***

Året är 2007. Platsen är Leksand. Det är höst.

Mikael Lundström och Per-Olof Ejendal har precis landat ett nyförvärv av största modell – NHL-stjärnan Ed Belfour.

Värvningen öppnade LIF-publikens ögon för två sanningar:

1. Ingenting är omöjligt.

2. Ejendal har svinmycket pengar.

Sådana förutsättningar ger självklart upphov till snack. Speciellt på en liten plats där alla har en sak gemensamt.

***

De värsta fantasier sedan häxprocesserna på Kärringberget tog vid. Hela kommunen samlades i ett ultimat watercooler moment. Varenda lunchmöte bestod av tissel och tassel kring nya rykten om superspelare som var beredda att ge upp allt för att genomföra en säsong i Leksand. Byn var en kittel av viskande vindar.

***

1992 flyttade Teemu Selänne till Winnipeg för att testa lyckan i NHL. Rookiesäsongen slutade i 76 mål – ett rekord som antagligen aldrig kommer att slås. 15 år senare stod han som vinnare av Stanley Cup och karriären verkade vara över.

***

Men så föll bomben.

Selänne var på väg till Leksand.

Varenda del av hjärnan som fortfarande arbetade med ord som logik, vett och sans sade nej.

Bland all galenskap låg ändå en viss rimlighet i att Belfour befann sig i Leksand, han var ju ändå på väg ned på karriärsstegen, medan Selänne i allra högsta grad var vital.

En massa bevis talade dock för att finnen hade kontakt med Leksand – vittnen berättade att han hade vandrat runt i byn, en av hans närmsta vänner, Juha Lind, spelade i laget och hans fru var från Bollnäs.

Mikael Lundström dementerade men då trädde ”pojken-som-ropade-varg”-regeln in.

***

Jag visste vad jag skulle tro. Låter något för bra för att vara sant så är det oftast det.

Mina vänner var däremot inte lika säkra. De ansåg att det faktiskt kunde ligga substans i snacket. Till och med spelbolagen trodde på det!

Under en av våra diskussioner trädde farsan in i rummet. Han frågade oss vad vi pratade om, jag svarade.

– Han kommer, sade farsan tvärsäkert.

Vi höjde på våra ögonbryn.

– Vad får dig att tro det?

– Tror, skrockade farsan. Jag vet.

Jag skrattade till med den hånande misstro som bara ett barn kan visa sin förälder. Vad fan vet han liksom?

– Grabben, sade han för att sätta mig på plats. Jag såg honom. I Tällberg.

Mina kompisar blev exalterade. Farsan var nöjd med sin seger. Jag bröt ihop. Jag visste nämligen också en grej.

Farsan hade inte sett Teemu Selänne.

Farsan skulle inte se skillnad på Carl-Johan Rapp och Fredrik Reinfeldt.

Sedan bröt jag ihop igen.

Jag insåg att jag inte var den första han berättade det här för. Han hade ju givetvis skränat ut det för alla han hade träffat. Alla dessa människor, som trodde att farsan visste vad han snackade om, hade sugit i sig hans välbaserade ”bakom kulisserna”-kunskap.

Farsan hade blåst upp världens största bubbla. Nu gick den inte att ha sönder.

Jag är än i dag fullkomligt övertygad om att det var farsan ensam som startade ”Teemu Selänne till Leksand”-vågen. Jag kan fortfarande vakna skrikandes vid blotta tanken.

***

Egentligen handlar inte det här inlägget om farsan. Eller Teemu Selänne, för den delen.

Det handlar om att komma hem och inse att världen har blivit galen. För så kändes det. Det började i Leksand, sedan kom Mrmadhawk:s sida i gång och strax därpå såg alla möjliga övergångar eller proffsspelare i gathörnet. Helt plötsligt visste alla något. Att avslöja en värvning blev det nya svarta.

Ett halvår senare, post-Ed Belfour, ville vi inte veta av superspelare längre.

Många kände sig lurade, lite som att jultomten dök upp men aldrig delade ut ett stort hårt paket. ”Hur kunde vi, jordbundna masar, gå på allt snack?”. Men det gjorde vi.

När man tänker efter, visst var det ändå rätt kul? Ingenting är omöjligt, hela världen är vår spelplats. Aldrig har Leksand varit så i fas med resten av hockeymarknaden. Hur ofta har vi fått känna på det viset under detta miserabla 00-tal?

Ibland är en lögn det finaste man har.

***

Epilog: Teemu Selänne skrev vid årsskiftet på ett nytt kontrakt med Anaheim Ducks. Han var aldrig aktuell för Leksand. Det enda någorlunda kända namn som visade sig ha varit aktuellt var Jeff Friesen.

Farsan har fortfarande inte kommenterat sin miss.

***
2. Leksand krossar, mosar, pulveriserar, massakrerar, förnedrar och smular sönder AIK – och det med besked
3. Jan Huokko förvandlas till svensk hockeys största rockstar
4. Per & Ed – ett litet inlägg om manlig vänskap
5. P-O Ejendal blir Leksands Roman Abramovitj – eller Blåbärskungen
6. Leksand värvar Yan Golubovsky
7. Burra fixar biffen
8. Ronny Borelius tar ett rejält kliv, rakt in i strålkastarljuset
9. Hockeyradion 94,7 – Vuxna män gör saker tillsammans
10. Rögle demolerar Ed Belfour och en hel bygd
11. LIF jobbar brevväxling
12. 2003/04 – året då Masken blev The Masken
13. Dallas Stars lackar ur
14. Leksand förvandlas till Malmös eviga banemän
15. Calle Steen
16. Ed Belfour får chansen att komma in i matchen och bli varm i kläderna
17. Drömliraren
18. Isen går sönder – The Evert Sandin Orgy Story
19. Mora
20. Masken blir lock out-kungen
21. ”Abris” går ut i krig
22. Tommy Sandlin ger upphov till uttrycket ”epic fail”
23. Leksand tar över Kungsbudan
24. Masken vs. 82:orna
25. Micke Lundström – januarikungen
26. …och spelar kvartsfinal mot Färjestad
27. Leksand går till slutspel
28. Niklas Eriksson får sparken
29. ”Återtåget” blir ordet från helvetet
30. Spol-Jansson avgår
31. Leksand vill låna pengar av Magnus Hedlund
32. Leksand förvandlas till Karlberg City
33. Masken försöker göra en Lemieux
34. Petter Ullman presenterar sig för Andreas Salomonsson
35. Ulf Bergkvist bjuder på ”ett klargörande”
36. Krigarkedjan
37. The revenge of Hucko
38. Masken tar med sig en kappsäck full med pengar och drar till Tjeckien
39. Star-tv förvandlar LIF till handbollslandslaget
40. Forslund tar en halvdag
41. Jens Nielsen skriver skolboken om utveckling
42. Sportkommittér – the men in black
43. Widde ger sin syn på det utrikespolitiska läget
44. LIF och förtidspensionärerna
45. Andreas Johansson ger oss fyrtio minuters förhoppningar
46. Örjan Lindmark – den odödlige
47. Niklas Persson förvandlas till superhjälten Kvalserie-Pajen
48. Peter Nordström yxar sönder Niklas Gällstedt
49. Dr Hermansson and mr Hyde
50. Burras 2000-tal
51. Jesper Ollas och kärleken
52. Tomas Forslund flexar sina tatueringar i riks-tv
53. Eddie Läck – ett litet inlägg om att göra någon illa
54. Petter Ullman står upp för Almtuna
55. Mikko Rautee talar ut om sig själv, sin stjärnstatus och sin framtid
56. Hans Lodin+sarg-ut=sant
57. Torgny Löwgren – missarnas man
58. Jens Bergenström och hans blogg
59. Hans Lodin och Lars Jonsson – backkonstellationen Gud glömde
60. Miraklet i Ejendals Arena
61. Per Källgren rycker ut till Micke Lundströms försvar
62. Antti-Jussi Niemi får en kyss som heter duga
63. Sigge Svensson och jakten på det perfekta slutet
64. Ryan Foster visar vad han går för
65. Mikael Karlberg vinner Elitseriens poängliga
66. Burra straffar Linköping
67. Leksand gör Mora en tjänst
68. Micke Pettersson och Johan Rosén slår etablissemanget på käften
69. Jarmo Tolvanen – A new hope
70. JLGP får in en smäll på Fredrik Carlssons näsa
71. Masken ser ”en hel del kvaliteter” hos Tobbe Holm
72. Mike Siklenka går fel
73. Micke Lundström nätverkar
74. Greg Parks kommer tillbaks
75. Patric Kjellberg chattar
76. Domare Hellström visar var skåpet ska stå
77. Niklas Andersson ersätter Janne Huokko
78. Gamla polare från tiden då det begav sig, visst är vi det
79. Joaquin Gage – the boy with the thorn in his side
80. The rise and fall of Robert Nilsson
81. Harry Persson och hemligheternas kammare
82. Michael Ryder vs. Ödet (och Johan Witehall)
83. Burra kastar in handduken – bokstavligt talat
84. Leksand värvar Mikko Rautee
85. The Brynäs Connection
86. Curre Lundmark pulls a Tommy Söderberg on Jan Nemecek
87. The year of Jukka
88. …men Frölunda slår tillbaka tre år senare
89. Widde massakrerar Frölunda
90. Peter Ekroth jobbar extra
91. Aftonbladet doktorerar i ämnet ”Jonas Elofsson”
92. Gabriel Karlsson laddar för en karriär som borstbindare
93. Jardan planerar helgen
94. Mike Stapleton – Belfours förfader
95. Konsten i att bli världskändis över en natt
96. ”Speaker-Christer”
97. Reinhard Divis fråntas all heder och ära i riks-tv
98. Leksand gör en Jesus
99. Elias Granath och Johan Backlund leker Rambo
100. Jimmie Ericsson cruisar Leksand runt i Skellefteås bil

Den avgörande matchen. Rysaren. Mandomsprovet. Finalen.

Kokar man ner det här med att heja på ett lag är detta vad det till sist handlar om.

Matchen.

Den som avgör om man når fram till slutmålet eller inte. Moroten som har lockat en hela säsongen. Matchen som man i hemlighet haft ett förväntansfullt illamående inför ända sedan försäsongens första ögonblick.

Det kan vara VM-kvalmatch i fotboll. OS-final i hockey. Avgörande slutspelsmatch i hockey-SM. Och det kan, i synnerhet, vara kvalseriehockey.

Matcher som man inte för allt smör i Småland kan analysera efteråt, eftersom man varit så nervöst paranoid hela matchen, då varje motståndaranfall känns som en ofantligt solklar målchans, medan det egna lagets anfall bara känns som ett tillfälle att andas ut och hoppas på en tekning i offensiv zon. Eller ett inkast om det är fotboll.

***

Det finns två olika drömscenarier i denna typ av matcher.

Och det finns några matcher som man måste ha sett för att överhuvudtaget kunna tro att det är möjligt och inte bara obegripliga, övernaiva önskedrömmar att hoppas att det ska inträffa.

***

Scenario ett: De riktiga supermuskedunderrysarna. De med strid på kniven och osannolika vändningar och händelser ända fram till slutsignalen.

Det kan vara när Sverige gör två mål under slutminuterna borta mot Turkiet 2001 och säkrar platsen i fotbolls-VM. När Zlatan Ibrahimovic klackar in 1-1 i fotbolls-EM mot Italien med tio minuter kvar. När Sverige vänder 1-5 mot Finland och vinner med 6-5 i hockey-VM. När Jussi Pesonen i Kvalserien skjuter 2-3 med 70 sekunder kvar borta mot AIK. Eller när Leksand säkrar slutspelsplatsen genom att slå Södertälje med 1-2 borta i sista matchen.

Det är sådana händelser som man behåller i bakhuvudet och därför aldrig ger upp hoppet, hur få sekunder det än må vara kvar. Det kan hända. Det kan faktiskt det.

***

Och så drömscenario nummer två: Klang- och jubelföreställningen. Defileringen. Den solklara segern efter ett tidigt försprång.

Och det är det som detta ska handla om.

***

12 april 2002. Kvalseriens åttonde omgång. Superallsvenskans segrare Leksand mot elitserieelvan AIK.

Förutsättningarna var enkla. Tre poäng för Leksand och elitserieplatsen var säkrad. Och noll poäng för AIK och deras degradering var klar.

***

Faktum är att hela den här säsongen var ett enda långt exempel på en sådan där klang- och jubelföreställning som jag nyss nämnde.

Ända sedan jag någon gång i femårsåldern började följa Leksand hade jag förskräckt undrat hur det egentligen skulle vara om de åkte ur Elitserien. Hur det skulle vara om Leksand spelade i Allsvenskan. Och jag såg framför mig lika skräckinjagade bilder som man ser framför sig om man tänker på hur världen skulle ha sett ut om Sauron slutligen hade segrat i Sagan om Ringen-böckerna.

Och jag ska inte ljuga. Det skar i hjärtat varje gång någon pratade om Elitserien, och i synnerhet när det spelades matcher i högsta serien. Och i slutspelet.

Men det var också en av de absolut roligaste säsongerna som jag någonsin har upplevt.

***

Ni vet de där totalt orealistiska bilderna som en del fans brukar måla upp inför varje säsong? Ni vet, där man vet att alla nyförvärv är bättre än de som försvunnit? Där man vet att truppen är alldeles för bra för att inte lyckas? Där man vet att inget lag egentligen är lika bra? Ni vet, det där som Robert Pettersson tycker är så kul att roa sig åt?

Allt detta blev verkligen så för Leksand 2001/02. Varenda positiv tanke man på något vis kunde tänka uppfylldes och blev till sanning.

Man hade en förstakedja bestående av Mikael Karlberg, Jens Nielsen och Stefan ”Loppan” Hellkvist som sammanlagt gjorde 219 poäng under säsongens sammanlagt 55 omgångar.

Sean Gauthier var stundtals magnifik.

Greg Brown konstant fullkomligt gudomlig.

Jonas Elofsson spelade som en blivande NHL-back.

Laget vann den 32 matcher långa Södra Allsvenskan med 29 poängs marginal.

Och den 14 matcher långa Superallsvenskan med 15 poäng ner till tabelltvåan.

Lagom till matchen mot AIK hade Leksand spelat 53 matcher. Av 159 möjliga poäng hade man tagit 147.

***

Det kändes inte som att någonting alls kunde gå fel för Leksand den här säsongen. Och det kändes som att nästan hela hockeysverige ville ha tillbaka laget i högsta serien.

En av de mest seglivade uppfattningarna om vårt lag är att ”media gullar med Leksand”.

Det hade, vågar jag lova, sin grund i säsongen 2001/02.

Då hade dessa belackare rätt. Media gullade verkligen med Leksand.

Men det vore väl faktiskt också själva fan annars.

***

Tillbaka till 12 april och gamla ishallen.

Jag stod på ståplats.

I efterhand minns jag inte hur tidigt jag och mina vänner var där. Två timmar före nedsläpp kanske? Hur som helst var det så gott som fullt där redan då.

Att stå i två timmar och trängas är inte direkt någon lisa för nerverna. Matchen, som man redan tänkt in och ut på i flera dagar, hann spelas i ens huvud ett par gånger om under väntan.

Det florerade redan innan matchstart rosa Sportbladet-löpsedlar med texten ”LEKSAND TILLBAKA!” som eventuellt skulle komma till användning efter slutsignalen. Emil Nilsén bannlös löpen genom att, med det djupa tonfall som bara han kan uppbringa, förkunna att ”ingen ska FAAN vifta med några rosa papperslappar när vi är tillbaka!”.

***

Matchen börjar efter en evighet.

Och större delen av första perioden är en förbannad pina.

AIK skapar bra med möjligheter. Greg Brown sitter utvisad i två minuter och nervpärsen blir än värre.

Och AIK trummar på.

Tills. Plötsligt.

Daniel Widing i en kontring, rycker sig till ett friläge och dras omkull av Mathias Svedberg.

Straff!

Klockan står på 14.16.

Micke Karlberg ska ta hand om den. Han har en hel förenings framtid på sina axlar. Han måste känna av det.

Det märks emellertid inte för ett ögonblick när han hur bestämt och behärskat som helst åker fram och stänker in den i Niklas Bäckströms plockhandskryss.

1-0!

Så där ja.

Hur skulle nu Leksand hantera detta? Backa hem? Bli nervösa?

Vi fick 55 sekunder på oss att fundera på det.

Sedan fick Niklas Persson pucken av Niklas Eriksson och sköt så hårt som han aldrig har gjort, varken förr eller senare.

2-0!

Och Leksand hade plötsligt matchen, och kvalet, i ett järngrepp.

De sista tvivlen försvann när Karlberg två och en halv minut in på andra perioden gjorde sitt andra mål.

3-0!

Sedan rann det på.

Niklas Persson blev också han tvåmålsskytt.

4-0!

Och Loppan Hellkvist avrundade med två egna mål.

5-0!

och

6-0!

***

Jag undrar hur länge vi var kvar i hallen efter matchen. Och hur länge spelarna var ute på isen och firade med oss fans. En timme?

Och Emil Nilséns makt över läktarfolket må vara stor. Men det viftades faktiskt med en väldans massa rosa löpsedlar den kvällen.

Jag har fortfarande mitt ex i säkert behåll. Det hänger kvar i mitt pojkrum i Leksand.

Det hänger där för att påminna mig om det finaste och gladaste minnet jag har i hela mitt LIF-liv.

***

3. Jan Huokko förvandlas till svensk hockeys största rockstar
4. Per & Ed – ett litet inlägg om manlig vänskap
5. P-O Ejendal blir Leksands Roman Abramovitj – eller Blåbärskungen
6. Leksand värvar Yan Golubovsky
7. Burra fixar biffen
8. Ronny Borelius tar ett rejält kliv, rakt in i strålkastarljuset
9. Hockeyradion 94,7 – Vuxna män gör saker tillsammans
10. Rögle demolerar Ed Belfour och en hel bygd
11. LIF jobbar brevväxling
12. 2003/04 – året då Masken blev The Masken
13. Dallas Stars lackar ur
14. Leksand förvandlas till Malmös eviga banemän
15. Calle Steen
16. Ed Belfour får chansen att komma in i matchen och bli varm i kläderna
17. Drömliraren
18. Isen går sönder – The Evert Sandin Orgy Story
19. Mora
20. Masken blir lock out-kungen
21. ”Abris” går ut i krig
22. Tommy Sandlin ger upphov till uttrycket ”epic fail”
23. Leksand tar över Kungsbudan
24. Masken vs. 82:orna
25. Micke Lundström – januarikungen
26. …och spelar kvartsfinal mot Färjestad
27. Leksand går till slutspel
28. Niklas Eriksson får sparken
29. ”Återtåget” blir ordet från helvetet
30. Spol-Jansson avgår
31. Leksand vill låna pengar av Magnus Hedlund
32. Leksand förvandlas till Karlberg City
33. Masken försöker göra en Lemieux
34. Petter Ullman presenterar sig för Andreas Salomonsson
35. Ulf Bergkvist bjuder på ”ett klargörande”
36. Krigarkedjan
37. The revenge of Hucko
38. Masken tar med sig en kappsäck full med pengar och drar till Tjeckien
39. Star-tv förvandlar LIF till handbollslandslaget
40. Forslund tar en halvdag
41. Jens Nielsen skriver skolboken om utveckling
42. Sportkommittér – the men in black
43. Widde ger sin syn på det utrikespolitiska läget
44. LIF och förtidspensionärerna
45. Andreas Johansson ger oss fyrtio minuters förhoppningar
46. Örjan Lindmark – den odödlige
47. Niklas Persson förvandlas till superhjälten Kvalserie-Pajen
48. Peter Nordström yxar sönder Niklas Gällstedt
49. Dr Hermansson and mr Hyde
50. Burras 2000-tal
51. Jesper Ollas och kärleken
52. Tomas Forslund flexar sina tatueringar i riks-tv
53. Eddie Läck – ett litet inlägg om att göra någon illa
54. Petter Ullman står upp för Almtuna
55. Mikko Rautee talar ut om sig själv, sin stjärnstatus och sin framtid
56. Hans Lodin+sarg-ut=sant
57. Torgny Löwgren – missarnas man
58. Jens Bergenström och hans blogg
59. Hans Lodin och Lars Jonsson – backkonstellationen Gud glömde
60. Miraklet i Ejendals Arena
61. Per Källgren rycker ut till Micke Lundströms försvar
62. Antti-Jussi Niemi får en kyss som heter duga
63. Sigge Svensson och jakten på det perfekta slutet
64. Ryan Foster visar vad han går för
65. Mikael Karlberg vinner Elitseriens poängliga
66. Burra straffar Linköping
67. Leksand gör Mora en tjänst
68. Micke Pettersson och Johan Rosén slår etablissemanget på käften
69. Jarmo Tolvanen – A new hope
70. JLGP får in en smäll på Fredrik Carlssons näsa
71. Masken ser ”en hel del kvaliteter” hos Tobbe Holm
72. Mike Siklenka går fel
73. Micke Lundström nätverkar
74. Greg Parks kommer tillbaks
75. Patric Kjellberg chattar
76. Domare Hellström visar var skåpet ska stå
77. Niklas Andersson ersätter Janne Huokko
78. Gamla polare från tiden då det begav sig, visst är vi det
79. Joaquin Gage – the boy with the thorn in his side
80. The rise and fall of Robert Nilsson
81. Harry Persson och hemligheternas kammare
82. Michael Ryder vs. Ödet (och Johan Witehall)
83. Burra kastar in handduken – bokstavligt talat
84. Leksand värvar Mikko Rautee
85. The Brynäs Connection
86. Curre Lundmark pulls a Tommy Söderberg on Jan Nemecek
87. The year of Jukka
88. …men Frölunda slår tillbaka tre år senare
89. Widde massakrerar Frölunda
90. Peter Ekroth jobbar extra
91. Aftonbladet doktorerar i ämnet ”Jonas Elofsson”
92. Gabriel Karlsson laddar för en karriär som borstbindare
93. Jardan planerar helgen
94. Mike Stapleton – Belfours förfader
95. Konsten i att bli världskändis över en natt
96. ”Speaker-Christer”
97. Reinhard Divis fråntas all heder och ära i riks-tv
98. Leksand gör en Jesus
99. Elias Granath och Johan Backlund leker Rambo
100. Jimmie Ericsson cruisar Leksand runt i Skellefteås bil

Mick Jagger
Robert Downey jr.
Marilyn Monroe
Lou Reed
Hugh Grant
David Duchovny
Sid Vicious
Angelina Jolie
Mikael Persbrandt
Johnny Cash
David Letterman
Rob Lowe

Alla är de firade och hyllade nöjespersonligheter. Och alla har de hamnat i blåsväder och skandaler i privatlivet. Vissa i mer allvarlig utsträckning än andra.

Även om det inte rör sig om saker som alltid är värda att ta efter har det adderat en extra krydda till deras namn, något som fascinerar och kanske lockar oss andra som tittar på.

Även sportvärlden har fått sin beskärda del av det här.

Fråga Tiger Woods. Eller Sven-Göran Eriksson.

***

Och att sporten sedan länge är en del av underhållningsbranschen kan ingen förneka, hur nöjda eller missnöjda vi än är med det.

De tävlande är kändisar. Därför är det kul om det finns färgstarka personligheter, människor som sticker ut ur mallen och ger tillvaron ett extra lager av komplexitet.

Och därför är det trist att svensk ishockey mycket väl kan vara den mest fyrakantiga och stiffa branschen genom alla tider. En hel värld av strikt småborgerlig medelklass. Det mest heteronormativa gänget sedan Kristdemokraterna. En samling människor där 80 procent inte har något mer eget än ”sänka skatten” att komma med som svar på vad de skulle göra om de fick vara statsminister.

***

Det är i skenet av detta som jag tycker att denna punkt ska ses.

***

Det var sommaren 2008 det smällde till.

Vi ska inte trassla in oss i några detaljer, men vi tar ändå en kort resumé:

1. Två mobilfilmade klipp föreställande Leksands back Jan Huokko hittar ut på internets svarta marknad.

2. Det blir ett jävla liv.

Om du inte har sett filmerna, eller fått dem beskrivna för dig, är inte det här stället där du får en väl utvecklad beskrivning. Men två ledtrådar:

1. Dalarnas Tidningar kallade innehållet i filmerna ”komprometterande”.

2. När AIK:s fans ville psyka Huokko efter det inträffade kastade de in en stor samling dildos på isen.

Sedan kan du dra dina egna slutsatser om videoalstrens storyboard.

***

Jag tycker inte att vi behöver prata så mycket om reaktionerna på händelsen.

Om det tämligen sanslösa i att internetröster försökte göra gällande att Huokko ”inte hade en chans att visa sig igen”.

Eller om att Håkan Åman sade att det ”är inget som föreningen vill förknippas med”.

Eller det märkliga som hände när Huokko i augusti 2008, när allt verkat lägga sig, plötsligt bröt sitt kontrakt med Leksand.

Eller det ännu märkligare när han en dryg vecka senare plötsligt skrev på igen.

Eller om ramsorna som motståndarfansen bombarderade honom med.

Vi behöver inte ens prata om det komiska i när tidningarna försökte berätta allt om filmernas spridning och dess effekter utan att beskriva en enda detalj från dem.

***

I stället tycker jag att vi fokuserar på att 2008 var sommaren när Leksand och hockeysverige fick sin första riktiga rockstjärna.

Det stenhårda slagskottet.

Fäblessen för att då och då göra fyra mål i en och samma match.

Det långa håret.

Det eviga flinet.

Den märkliga tendensen att så ofta klä sig i röda, alldeles för tighta toppluvor.

Badrummet med de dubbla handfaten.

Det enda som saknades var en frustande, nyfiken och öppensinnad sexualitet.

Sedan hade vi vår egen Iggy Pop.

***

Och så ska vi naturligtvis inte glömma den fantastiska, gudomliga rättvisan i att Janne Huokkos allra sista mål kom efter naturlagstrotsande huliganslagskott – mot AIK. På Hovet.

***

4. Per & Ed – ett litet inlägg om manlig vänskap
5. P-O Ejendal blir Leksands Roman Abramovitj – eller Blåbärskungen
6. Leksand värvar Yan Golubovsky
7. Burra fixar biffen
8. Ronny Borelius tar ett rejält kliv, rakt in i strålkastarljuset
9. Hockeyradion 94,7 – Vuxna män gör saker tillsammans
10. Rögle demolerar Ed Belfour och en hel bygd
11. LIF jobbar brevväxling
12. 2003/04 – året då Masken blev The Masken
13. Dallas Stars lackar ur
14. Leksand förvandlas till Malmös eviga banemän
15. Calle Steen
16. Ed Belfour får chansen att komma in i matchen och bli varm i kläderna
17. Drömliraren
18. Isen går sönder – The Evert Sandin Orgy Story
19. Mora
20. Masken blir lock out-kungen
21. ”Abris” går ut i krig
22. Tommy Sandlin ger upphov till uttrycket ”epic fail”
23. Leksand tar över Kungsbudan
24. Masken vs. 82:orna
25. Micke Lundström – januarikungen
26. …och spelar kvartsfinal mot Färjestad
27. Leksand går till slutspel
28. Niklas Eriksson får sparken
29. ”Återtåget” blir ordet från helvetet
30. Spol-Jansson avgår
31. Leksand vill låna pengar av Magnus Hedlund
32. Leksand förvandlas till Karlberg City
33. Masken försöker göra en Lemieux
34. Petter Ullman presenterar sig för Andreas Salomonsson
35. Ulf Bergkvist bjuder på ”ett klargörande”
36. Krigarkedjan
37. The revenge of Hucko
38. Masken tar med sig en kappsäck full med pengar och drar till Tjeckien
39. Star-tv förvandlar LIF till handbollslandslaget
40. Forslund tar en halvdag
41. Jens Nielsen skriver skolboken om utveckling
42. Sportkommittér – the men in black
43. Widde ger sin syn på det utrikespolitiska läget
44. LIF och förtidspensionärerna
45. Andreas Johansson ger oss fyrtio minuters förhoppningar
46. Örjan Lindmark – den odödlige
47. Niklas Persson förvandlas till superhjälten Kvalserie-Pajen
48. Peter Nordström yxar sönder Niklas Gällstedt
49. Dr Hermansson and mr Hyde
50. Burras 2000-tal
51. Jesper Ollas och kärleken
52. Tomas Forslund flexar sina tatueringar i riks-tv
53. Eddie Läck – ett litet inlägg om att göra någon illa
54. Petter Ullman står upp för Almtuna
55. Mikko Rautee talar ut om sig själv, sin stjärnstatus och sin framtid
56. Hans Lodin+sarg-ut=sant
57. Torgny Löwgren – missarnas man
58. Jens Bergenström och hans blogg
59. Hans Lodin och Lars Jonsson – backkonstellationen Gud glömde
60. Miraklet i Ejendals Arena
61. Per Källgren rycker ut till Micke Lundströms försvar
62. Antti-Jussi Niemi får en kyss som heter duga
63. Sigge Svensson och jakten på det perfekta slutet
64. Ryan Foster visar vad han går för
65. Mikael Karlberg vinner Elitseriens poängliga
66. Burra straffar Linköping
67. Leksand gör Mora en tjänst
68. Micke Pettersson och Johan Rosén slår etablissemanget på käften
69. Jarmo Tolvanen – A new hope
70. JLGP får in en smäll på Fredrik Carlssons näsa
71. Masken ser ”en hel del kvaliteter” hos Tobbe Holm
72. Mike Siklenka går fel
73. Micke Lundström nätverkar
74. Greg Parks kommer tillbaks
75. Patric Kjellberg chattar
76. Domare Hellström visar var skåpet ska stå
77. Niklas Andersson ersätter Janne Huokko
78. Gamla polare från tiden då det begav sig, visst är vi det
79. Joaquin Gage – the boy with the thorn in his side
80. The rise and fall of Robert Nilsson
81. Harry Persson och hemligheternas kammare
82. Michael Ryder vs. Ödet (och Johan Witehall)
83. Burra kastar in handduken – bokstavligt talat
84. Leksand värvar Mikko Rautee
85. The Brynäs Connection
86. Curre Lundmark pulls a Tommy Söderberg on Jan Nemecek
87. The year of Jukka
88. …men Frölunda slår tillbaka tre år senare
89. Widde massakrerar Frölunda
90. Peter Ekroth jobbar extra
91. Aftonbladet doktorerar i ämnet ”Jonas Elofsson”
92. Gabriel Karlsson laddar för en karriär som borstbindare
93. Jardan planerar helgen
94. Mike Stapleton – Belfours förfader
95. Konsten i att bli världskändis över en natt
96. ”Speaker-Christer”
97. Reinhard Divis fråntas all heder och ära i riks-tv
98. Leksand gör en Jesus
99. Elias Granath och Johan Backlund leker Rambo
100. Jimmie Ericsson cruisar Leksand runt i Skellefteås bil

Jag tycker att det har saknats riktig journalistik på bloggen under sommaren. Därför bjuder jag nu på en nyhet av diger kvalitet:

Vi önskar paret all lycka.